Jag har i dag fått hudrafyrtio bilder från Hildes dopdag. Min syster är kung. Och ni ska snart få ett blogginlägg där jag kan lova att hennes bilder är ljuvliga och att mina ord ska göra sitt bästa. Men jag ska redan nu ge ett smakprov. Här kommer en av världshistoriens kanske allra bästa dopbilder.

Den här kan vi kalla Storebror som helt enkelt inte kunde låta bli att öppna dopgåvorna. Och blev påkommen.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Eva skriver om barn och socker. Folk blir upprörda. Jag blir inte. Det är ju världens mest självklara sak att barn mår dåligt av socker. 

En lika självklar sak är att alla föräldrar väljer sina strider. För Eva är sockerfrågan viktig. Någon annan brinner för skärmtid. En tredje för motion. Någon för plastfria hem, någon för kemikaliefria hem. Någon ser till att barnen får läsa tillräckligt mycket och någon har starka åsikter om hur och när en bebis ska börja äta fast föda. Någon vurmar för samsovning, någon för amning tills barnen är tre och någon för delad föräldraledighet. Och då har jag inte ens nämnt vaccin.

Det kommer alltid att finnas föräldrar som brinner där du själv har slocknat eller aldrig haft en låga. Kanske du inte ens orkade plocka fram tändstickorna. Frågan är inte om det finns föräldrar som bryr sig mer än du om vissa frågor. Frågan är hur du tänker hantera det.

Jag vet exakt vilka föräldrafrågor som är livsviktiga för mig, vilka frågor jag bryr mig om och vilka frågor jag har valt bort i den helhet som livet är. Det räcker för mig. Jag varken orkar eller vill eller kan eller måste försvara mina val i mötet med andras. Att någon annan är en bätte och mera medveten förälder när det kommer till socker varken förvånar eller knäcker mig. Att påminnas om det gör mig inget ont. Tvärtom kan det kanske inspirera till något bra val. Jag tror att det var Evas blogginlägg som fick mig att låta bli att köpa viilis åt barnen just, trots att de alltid får en sådan på veckoslutet. 5,9 % socker i något som barnen inte ser som efterrätt är ju vanvettigt.

Ingen förälder eller människa kan tycka att alla frågor är viktiga. Inte utan att gå sönder. Vi måste lära oss att välja och välja bort. Själva. Och vi måste lära oss hantera andras åsikter utan att gå i försvarsposition eller till attack. Vi måste våga lita på att vi gör vårt bästa inom rimlighetens gränser och att också andra gör sitt bästa inom sina gränser. Trots att vi kanske gör helt olika. 

Hon ser ut att nyligen ha fött barn, tänker jag. 

Sedan biter jag mig i tankeläppen. Får man ens tänka så? Att någon ser ut att nyligen ha fött barn? Komplimangernas komplimang verkar ju vara att man gått igenom en förlossning utan något annat synligt resultat än bebisen på armen och då måste väl motsatsen vara skymfernas skymf. 

Men kvinnan mittemot mig ser ut att ha fött barn nyligen. Och det är inte bara den nyfödda i hennes famn som vittnar om det. Hela hennes väsen berättar samma sak. Hon ser ut exakt som jag kände mig när Hilde var alldeles, alldeles ny. Det handlar inte om att hon skulle vara ful och fet och fel, det är ju inte det som kännetecknar en nyförlöst. Det handlar om att hon är skör. Och just den skörheten kännetecknar väl de flesta nyförlösta som bara får utrymme att vara det.

Vi sitter mittemot varandra i väntrummet, hon och jag. Vad som har fört henne och hennes bebis dit vet jag inte. Jag och min ska på ultraljud. Den som föds med ett hjärta med biljud ska kollas upp efter några månader på jorden och nu är det Hildes tur.

Jag erkänner; jag har inte varit orolig. Jag vet ju att biljud är vanliga och att farliga biljud är ovanliga. Jag vet också att oro i förväg inte ger dig några pengar på fridskontot om det värsta händer. Då tröstar det inte att du var förberedd. 

Och Hildes lilla hjärta mår utmärkt. Det slår som det ska, låter som det ska och ser ut som det ska. 

Med lätta steg och en enorm tacksamhet lämnar vi sjukhuset en stund senare. Jag vet inte om det kvittrar en fågel någonstans, men jag minns det så. Jag vet att det egentligen är mulet, men den här dagen kommer säkert att målas med solstrålar när jag senare tänker tillbaka på den. Jag kommer att tro att dagen andades löften om vår och liv, men egentligen var det bara grått och snöslask.

Jag tänker på kvinnan som såg ut att nyligen ha fått barn. Hennes skörhet. Så svår och obekväm att bära, men så övergående. De där första omtumlande veckorna är evighetslånga om man måste gå igenom dem dyster och känslig, men plötsligt har de gått förbi. Plötsligt har de blivit månader och du inte bara anar ditt vanliga jag mellan varven; du är dig själv igen. 

Jag hoppas att också hennes sjukhusbesök fick fötterna att lyfta lite från marken. Att också hon kommer att minnas solsken och fågelsång. Och att någon bär henne medan skörheten fortfarande härskar.

För inte ens tre månader sedan. Då vi var väldigt mycket skörare än vi är nu.

Bild: Matilda Audas Björkholm

I väntan på att bli den människa jag egentligen vill vara startar jag regelbundet olika projekt som knuffar mig i rätt riktning. I dag börjar fastan, projektens högsäsong. 

Jag är en vän av fastan. Det är en tid under året då jag försöker leva lite mera medvetet, lite mera så som jag egentligen alltid vill leva. 

Så här ser min fasta ut år 2017:

1. Inget slösurfande efter klockan 21. 

En klassiker. Fredrik är också med på den. Vi har kört den förr och vi förundras alltid av hur skönt det är och hur gott det gör. Och hur mycket mera tid man får. Tillhör du den där människoskaran som konstant längtar efter ett par timmar till i dygnet? Undvik slösurfande efter nio så kommer du att få dem.

Den här fasteformen kräver åtminstone hos oss två små tilläggsregler. Den första är att man får säga åt den andra att lägga undan telefonen eller datorn om den fuskar. Och den andra regeln är att den tillsagda inte får bli sur då utan bara tacka den andra för att hen påminner om hur en egentligen vill leva. 

2. Inget köpande av saker. 

Mat, ja. Lunch på stan, ja. Kaffe på café, ja. Men inga saker ska flytta in hos oss under fastetiden. Vi har i nuläget bara ett underlakan som passar vår säng efter att Arvid klippte ett enormt hål i det andra, men vi får fixa det. Samme Arvid borde desperat få några tröjor till (märkte vi i dag då han klämde sig in i en Liverpool-tröja i storlek 68), men vi får vara bättre på att tvätta de tröjor han redan har. Jag vill verkligen ha en fitnessboll, men jag får försöka hitta alternativ fram till påsk. Det är så väldigt lite vi egentligen behöver. Det blir spänande att se hur lite det faktiskt är.

3. Inget ätande av slentriankött. 

Jag äter rätt lite kött redan nu, jag väljer oftast bort det när jag själv väljer vad jag äter. Men ibland tar lathet och bekvämlighet och trötthet och fantasibrist över och jag slentrianplockar i mig maletkött. Inte under fastetiden. Då äter jag kött bara när jag äter hos andra. Punkt.

Utöver det försöker jag förstås välja det som jag försöker välja alla andra dagar; promenader, Gudtid, skönlitteratur, stickning och blogg. För att jag mår bra av det. Alla dagar. 

40 dagar. Tillräckligt kort tid för att man ska stå ut med nästan vad som helst. Tillräckligt lång tid för att testa en ny vana och kanske göra den till ens egen.

Bild: Matilda Audas Björkholm (jag kommer aldrig över att hon har stickat den där koftan)