Det finns ett klädesplagg som jag aldrig någonsin borde gräva fram ur skåpet. Det är syndigare än slampiga underkläder, skamligare än trasiga strumpor och smutsigare än den där klänningen som borde kemtvättas men aldrig har kemtvättats.

Det handlar om offerkoftan.

Jag grävde fram den i går. Till min glädje låg den långt inne i garderoben, i perioder har den funnits alltför nära till hands. Jag drog den över axlarna och tyckte att den värmde rätt skönt i eländet. 

Men den gjorde ju inte det. Offerkoftor värmer aldrig skönt, den bara gräver gropar som bäraren själv får ramla ner i sedan. Och i värsta fall drar hen med sig någon annan i fallet. 

Ibland – men tack och lov allt mer sällan – förvandlas jag till en martyr. Och det är mitt i särklass absolut minst attraktiva läge. I jämförelse med det är en vallik graviditet ingenting. 

Egentligen är jag inte förvånad att det blev just i går. Egentligen visste jag redan på söndagen att den här veckan skulle bädda för martyrskap. Egentligen borde jag ha räknat med det och haft en massa andra koftor till hands för att slippa gräva fram just den där.

Egentligen är det lätt att vara efterklok. 

Men det är svårt att vara nuklok när man är väldigt väldigt trött.

Koftan på bilden är oskyldig och ingen offerkofta. Men likväl en kofta och en lite sorgsen bärare.