En familj som har ett överskott av tid och kärlek kan bli stödfamilj.
Det var någon som sa det en gång. Och när jag hör de orden tänker jag att ingen ju kan bli. Jag har nog aldrig träffat en familj som säger sig ha för mycket tid och för mycket kärlek och om det är kriteriet så passar ingen.
Och trots det vågar jag ändå tro att just vi passar ganska bra. Inte för att vi har något överskott men för att vi har tillräckligt. Och för att tillräckligt måste räcka.
Jag tror att vi människor alldeles för ofta tänker att vi ska göra sedan. När allt lugnat sig lite. När läget stabiliserat sig. Men liv och lägen fungerar ju inte så. Aldrig är det tillräckligt lugnt och aldrig är läget tillräckligt stabilt. Och medan vi går och hoppas på dagar som aldrig kommer att komma går andra familjer på knäna för att deras liv är dem övermäktigt.
Därför valde vi att bli stödfamilj.
Vi gick en familjevårdsutbildning arrangerad av Kårkulla för länge sedan. Redan innan vi hade egna barn visste vi att vårt hem inte är bara vårt och att det ska räcka till för andra än oss själva. Utbildningen var bra, inte minst för att den fick oss att inse att vi inte var redo för det åtagande som det innebär att bli stödfamilj. Under några års tid fick vi med jämna mellanrum frågan om vi kunde ta emot ett barn ett veckoslut i månaden. Av olika orsaker sa vi alltid nej. Men så kom den där sommardagen 2013. Vi fick ett telefonsamtal och vi kunde inte komma på en enda vettig orsak att säga nej. Så vi sa ja.
Och för drygt tre år sedan blev vi stödfamilj. Sedan dess finns en pojke i vårt liv och han finns där på ett sätt som ingen annan människa finns. En helt unik relation. Med helt egna styrkor och utmaningar.
Det finns ett enormt och växande behov av människor som öppnar sina hem för barn som behöver det. Jag tänker ofta på att vi nog borde öppna vårt hem ännu mer. Ett veckoslut i månaden känns ju nästan löjligt i jämförelse med den nöd som finns. Å andra sidan vet jag att man måste börja någonstans. Och dessutom påminns jag varje gång om att det där veckoslutet faktiskt gör stor skillnad för den familjen trots att vi kan tycka att insatsen känns liten.
Pia, du som efterlyste mina tankar kring ämnet, och alla andra som någon gång tänkt tanken på att bli stödfamilj: ge det en chans! Tro inte att det där överskottet krävs, för i så fall skulle ju ingen någonsin gör det. Vänta inte heller på att livet blir lugnt och läget stabilt, lita på att det nog går ändå. Att tillräckligt faktiskt är tillräckligt. Att viljan är det som krävs och att resten löser sig sedan. En stödfamilj är inte någon superfamilj med massiva resurser. Det är en helt vanlig men villig familj med tillräckliga resurser.
Vi lever i en värld som är alldeles för hård mot alldeles för många. Jag tror de flesta av oss går omkring med en känsla av att vi vill göra något för att hjälpa. Att vara stödfamilj är ett konkret sätt. Att ett veckoslut i månaden ge en del av våra krafter till en familj som dagligen kämpar hårdare än vi känns som det minsta vi kan göra. Aldrig någonsin har jag ångrat att vi sa ja. Tur att vi inte kom på någon vettig orsak att säga nej.
Nästan för lycklig 
❤
Jag hade alltid tänkt mig (långt innan jag ens träffade min man) att jag skulle vara stödfamilj eller t.o.m. ta emot barn som placeras utanför sitt egna hem. Har tyvärr fått inse att vi antagligen är närmare familj som behöver stödfamilj än stödfamilj. Vi kan inte riktigt det här med att vara bra förälder och uppfostra barn och ha ordning på barnfamiljsliv på ett veckoslut.
Våra vänner är stödfamilj och de har varit riktigt nöjda med valet att ställa upp för.den ensamstående förälderns två barn nu i några års tid redan.
Vilken tur att du/ ni inte hittade någon orsak att säga nej! Hoppas det blir flera gånger. Det är ett av de värdefullaste uppdrag man kan få. Det kan många gånger vara jobbigt med alla inblandade människor, men det är det värt. Jag / vi har sagt ja många gånger och av erfarenhet kan jag säga att den erfarenhet och livsinsikt det ger går inte att köpa för pengar. Vi har inte ångrat oss en dag trots att vi har haft många placeringar som varit jobbiga. Lycka till i ert värdefulla uppdrag.
Jag vet flera som vill ställa upp, och som anmält sig som frivilliga via Rädda Barnens internetsida. Vissa har till och med anmält sig två och tre gånger. Åtminstone två av våra bekanta (inklusive vi) har inte ens fått svar sedan det automatiska meddelandet som sade att ”dina anmälan är mottagen”. Visst, jag förstår ifall det kan vara sådana som inte passar, som inte är lämpliga, men dessa är poliser och soc. arbetare med klanderfria liv. Så..där har vi en annan sida av poletten. Hur behandlas de som vill ställa upp? Och finns det andra möjligheter att bli stödfamilj än via Rädda Barnen? Tipsa gärna om hur man kan gå till väga, för många vill hjälpa!
Alla större kommuner och städer har egna avdelningar inom socialen som sköter stödfamilj-familjevården. Oftast mindre kommuner som anlitar Rädda Barnen. Bara att kontakta socialarbetaren som har hand om ärendet. Vissa gånger är behovet jättestort och andra kan man få vänta. Huvudsaken att man är beredd när man ringer. Lycka till !
Jag skulle vilja bli stödfamilj men här i Stockholm är det ett krav att man kan erbjuda barnet eget rum och vi har inga extra sovrum i vår fyrarummare. (De flesta barnfamiljer i Stockholms innerstad har nog inte det)
Jag och min har varit kontaktfamilj i Stockholms stad och det är INGET krav på att barnet ska ha eget rum. Vi bodde i en tvåa när vi blev godkända.
Härliga nyheter! Tänker väl att kravnivån på sådant som eget rum måste naggas i kanten när behovet är så skriande.
Tack för inlägget Amanda. Låter nog som något vi skulle klara av. Ska genast börja ta reda på mer om detta.
Är ensamstående mamma och vår familj fungerar som stödfamilj. Det krävs inga superfamiljer, men en vilja att hjälpa. Då vi började för två år sedan hade vi en mer balanserad livssituation (men var även då ensamstående) och jag hade mer kraft för detta. Vi fungerar fortfarande som stödfamilj, trots att livet stundvis skuggats av sjukdomar för min del. Det har funnits perioder då jag funderat ifall jag har ork, men att kunna hjälpa andra ger även mycket. Berikar livet! Kan jag, så kan nog många andra 🙂