Jag trodde jag visste vem jag var, men ännu som 32-åring kan man tydligen överraska sig själv. Jag stickar en kofta. JAG. Som inte stickat sedan jag gick på sjuan och fick specialuppgifter för att jag var så dålig (jag fick sticka pannband när andra jobbade med vantar och sockor). 

Nu stickar jag alltså en kofta. Och varje dag njuter jag av lugnet som kommer på köpet när stickorna slår mot varandra. Och undrar varför det måste gå tjugo år innan jag försökte igen. Och tänker att man tydligen kan bli bränd av ett pannband.

Må jag aldrig bränna någon med pannbanden i mitt liv.