Vi gifte oss 2004. Fyra år efter det fick vi vårt första barn. Fyra år efter det fick vi vårt andra barn. Och fyra år efter det får vi förhoppningsvis vårt tredje barn.

Det låter ju nästan planerat. Och i viss mån är det det.

Men ursprungsplanen är det verkligen inte.

Jag ville ju ha två barn tätt, med ett och ett halvt eller två års mellanrum. Och sedan ville jag ha en paus på fem år och därefter ville jag ha två barn till, lika tätt. Jag visste förstås att man långt ifrån alltid kan och får välja, men det var ändå vad jag naivt planerade.

Den gemensamma nämnaren för precis alla liv jag hittills stött på är att inget av dem har gått enligt ursprungsplanen. Vissa småsaker som jobb och hemort och sådant – ja, de kan gå enligt planen. Men de riktigt stora bitarna – de som handlar om liv och död – de går som de går och tar noll hänsyn till vad vi planerade någon gång när vi ännu trodde att vi kunde planera.

Jag planerar betydligt mindre nu än när jag var tjugofyra år och kom på att jag vill ha barn. Livet känns osäkrare nu än någonsin tidigare, riskerna mer överhängande. Att öppna dörren för ett tredje liv var därför ett svårt beslut för mig, och då är jag smärtsamt (just i dag ovanlig smärtsamt) medveten om lyxen i att själv få och kunna fatta ett sådant beslut. Att ha en kropp som ställer upp när hjärtat vågar, det är det långt ifrån alla som har. Och absolut inget har jag gjort för att förtjäna det. Oförtjänt nåd är det att det växer ett liv i mig just nu.

Och jag är otroligt tacksam över det liv som förhoppningsvis ser dagsljus när vi knappt längre gör det. Samtidigt som jag är otroligt medveten om att ingenting är säkert. Det är inte med tjugofyraåringens lätthet jag går in  i det här, det är med trettiotvååringens smärtsamma medvetenhet om att vi rår på så lite trots att vi tror oss rå på så mycket.

Men det är också med en liten människas stora hopp. För jag vägrar låta mig kuvas av rädslan för att förlora allt jag hoppades vinna.

Och det är med en liten människas stora glädje. För det finns i slutändan inget större än liv och varje nytt liv är i sanning det största mirakel som finns.

Och det är med en liten människas stora förtröstan. För jag har lagt mitt liv i Guds händer och även om jag långt ifrån alltid förstår mig på de händerna så bär jag ingenting ensam längre.

Så trots allt vågar jag en tredje gång. Eller egentligen en fjärde, för en av gångerna gick det inte. Och jag hoppas och jag ber att det går den här gången. Att det liv vi öppnat dörren för ska få komma ända fram, ända hem. Här finns fyra famnar som väntar på dig.