Vi var exakt lika långa enligt hälsoundersökningen i gymnasiet. 176,5 centimeter. Och vi hade samma favoritchips. Taffels räfflade neutrala. Och vi ville ha dem utan dipp. Så vi drog den självklara slutsatsen; om vi inte träffar någon annan så tar vi varandra. Och vi kallade varandra för varandras blivande. Ifall att.

Sedan kom Fredrik. Jag träffade någon annan. Och den man som en gång var min blivande man blev min före detta blivande man. Han var sedan en av huvudarrangörerna för min svenhippa några veckor innan jag stod brud. Och i dag är han den av mina gymnasiekompisar som jag har mest och närmast kontakt med.

Fantastisk är han. Begåvad, rolig, varm, godhjärtad. En sådan som skapar stämning i det rum han befinner sig i. En sådan som bygger gemenskap. Jag tänker ofta att jag valde ett utomordentligt bra reservalternativ då det begav sig i gymnasiet. Och jag undrar nyfiket vem som ska få lyckan att bli hans första alternativ. För lycklig kommer hon att vara.

Tack för att vi fick ha dig hos oss en dag och en kväll och en natt. Det är gott att du finns.