Jag har lagt skönhetsoperationerna bakom mig. Jag står för allt det jag sa förra veckan och inser och accepterar att en massa människor tänker helt annorlunda än jag. 

Men. Jag måste få säga några ord till. När jag klädde min lekamen i dag efter dusch mötte jag plötsligt Arvids blick. Han pekade på de behag som en gång försåg honom med all näring han behövde. Helt utan den respekt de åtminstone i teorin skulle förtjäna.

– Dom där uppe är så roliga, sa han fnissande. 

Och jag kan inte tycka annat än att det är en ganska skön inställning. Till brösten och livet och allt däremellan.

Han lever just nu i den tid då varje dag bjuder på formuleringar som eftervärlden borde få ta del av. När han numera uttrycker sitt missnöje med oss blänger han argt och/eller sårat och säger: 

– Nu tar jag bort mitt namn från mig.

Jag har (naturligtvis) frågar vad han menar med det. Att ta bort sitt namn från sig. Det låter ju onekligen dramatiskt (jag hann tänka dödslängtan, utsuddande av personlighet osv) men det är egentligen bara Arvids sätt att säga att vi inte är vänner. Inte värre än så. 

Jag undrar var han fått sin dramatiska ådra. 

Eller egentligen undrar jag ju inte alls.