Jag har varit bara halva den människa jag brukar vara på sistone. Nästan ingenting har känts riktigt roligt och absolut ingenting har känts som det brukar. Men i dag träffade jag henne och jag är om inte hel så åtminstone bra mycket närmare. 

Ibland glömmer jag att vi människor ju blir till i varandras närhet. Ibland glömmer jag att vi blommar upp och växer ihop igen i mötet med en människa som faktiskt älskar oss. Ibland bara glömmer jag. Och ibland tvingas jag glömma på grund av jobb, stress, kisijobb (Fredriks jobb) och förkylning. 

Nu minns jag.

Och jag säger då det:

på att älska mig är hon i världsklass.