Hon är en vän till en vän, vi känner henne bara nästan. Vi ses i kyrkan på söndagarna, men vår relation börjar och slutar där. Hon har aldrig varit hemma hos oss, om vi säger så.
En dag får vi ett mejl. Med en fråga. Lägenheten där hon bor ska rörrenoveras. Får hon bo hos oss i november och december?
Jag bara ÄLSKAR att hon frågar. Att den gemenskap vi vill bygga i församlingen har kommit så långt att hon kan fråga känns stort. Att just vi får vara de människor hon vågar fråga känns nästan ännu större. Just en sådan människa vill jag ju vara, inser jag först när frågan ligger på bordet. En människa man ber om husrum också fast man bara känner någon hon känner.
Så. Vårt gästrum är nu bebott av en ung kvinna som klev in över tröskeln i söndags och som kommer att kliva ut igen först när det här året blir nästa. Nu är vi plötsligt tre vuxna under det tak som är vårt. Man är aldrig för många eller ens tillräckligt många vuxna i ett hem där småbarn bor.
Och jag är lika övertygad som tidigare om att delat liv är bättre liv.
Nästan för lycklig 
Du är underbar Amanda, och Fredrik också. Vad fint att hon frågade och vad fint att ni sa ja. Jag är glad!
Tack för den fina kommentaren, underbara Malin. Jag är också glad! Nu är vi med inneboende och det är ju på så många sätt så naturligt att det känns som om vi alltid varit det. Varför skulle man någonsin vara något annat?
Jag blir så avundsjuk! Så där vill jag också vara, någon som kan finnas där för andra. Men till vårt hem kommer knappt bekanta…
Försöker jobba på det, o väntar på att nya vänner ska dyka upp 🙂
Ibland tror jag att det kan hjälpa att jobba mindre. Att ha så låga trösklar och få krav som möjligt brukar vara en bra början om man vill öppna sitt hem mer.
Ni är så inspirerande! Så önskar jag att jag kunde vara, leva och uppfattas också. Öppen, välkomnande och givmild. Och att ‘ha familj’ i framtiden inte behöver avskräcka vänner och bekanta att stövla in och ta plats. Att familjen bara blir bättre och roligare ju fler som får vara med 🙂
Tack för den fina kommentaren! Familjer kan inte bli för stora.