– När jag blir stor ska jag vara ganska sportig, men inte sådär jättesportig som du, mamma. 

Jag tappar öronen. De faller ner och rullar runt på golvet i bilen. Jag samlar ihop dem, lägger dem på plats igen och frågar:

– Tycker du att jag är jättesportig? 

– Ja. Jag tänker nog springa ibland men jag ska inte lyfta tyngder så som du gör. 

Och där for öronen igen. Tänk att hon ser på mig på det sättet. Jättesportig. Och tyngder. Som inte lyfts sedan i typ juni. Så sjukt märkligt att hon ser mig så. Och så sjukt fint att få veta vad hon tänker och ser. 

För det händer just nu. Att jag inte längre alltid vet. Och det är märkligt och plötsligt och fantastiskt och läskigt. Och för första gången någonsin förstår jag vad alla de med stora barn menar; det går faktiskt snabbt. Plötsligt händer det.

Hon har så tydligt en egen värld och ett eget liv. Hon är på så många sätt så stor nu. Så självständig. Tar ansvar för sina läxor. Håller reda på gympakläder. Minns vilken dag det är kör. Har eget bibliotekskort. Bara det att vi inte längre får dagliga rapporter om hur dagen varit alltid när vi hämtar henne. För att inte tala om det faktum att vi inte alltid hämtar henne. Hon går hem själv. Och bara det att hon idag frågade mig om jag hellre blir långsynt eller närsynt när jag blir gammal. Och att hon igår ville veta vad fundamentalistisk betyder. 

Jag älskar när hon berättar och frågar och bjuder mig in i hennes värld. Det fanns ju en tid då jag liksom alltid var där. Hon hade ingen värld förutom vår gemensamma. Nu får jag vänta på att bli inbjuden. 

  
Och det blir jag. Ibland. Varje gång vi ses i det skolhus som är bådas så rusar hon fram till mig och vill kramas Och vi har bestämt att ta kompisfoto varje år vi finns under samma tak. Ovan ser ni årets. 

Skolåret har ju just börjat och ändå har vi på något märkligt sätt idag avslutat vår första period. Jag har delat ut uppsatser hela dagen och i något skede kändes det som om jag krossade unga drömmar på heltid. Ädla och mindre ädla drömmar, men drömmar likväl. Drömmen om att vara en begåvad skribent. Drömmen om att ha skrivit den bästa texten hittills för det kändes ju så bra. Drömmen om att klara modersmålet i princip helt utan arbetsinsats. Aldrig verkar jag vänja mig vid åsynen av drömmar som går sönder.

Den som någon gång trott att lärare njuter av att dela ut svaga prestationer tror helt fel. Det finns inget värre. Det är det absolut värsta med det absolut bästa jobbet.

Det är bara att kriga vidare. På måndag börjar vi om igen. Nya kurser. Nya elever. Nya grupper. Nya möjligheter. Nya drömmar. Och en del av de drömmarna kommer i slutändan att krossas. Men andra att besannas. Och idag tänker jag mest på dem.

Att vara god mot mig själv verkar vara min grej i slutet av den här veckan. Om du skulle ha sett min kalender och Fredriks kalender (för att inte tala om hur de passade – eller egentligen inte alls passade – ihop) skulle du också vara god mot mig.

---

Idag har jag ganska få stunder varit den människa jag egentligen vill vara. Inte har jag heller lyckats vara den lärare eller den mamma eller den fru eller den vän eller den något alls som jag egentligen vill vara.

Nästan alla dagar känns det ju som om vi har valt ett bra och hållbart liv. Som om det går ihop åtminstone nästan. Men idag gick det inte. Ens nästan. Jag har varit närvarande nästan aldrig och frånvarande till och med när jag varit närvarande. Att också idag är en del av berättelsen om mina älskade barns barndom känns lite sorgligt. Det finns ingen ljuv magi alls över den dag som är idag.

Men jag är snabb att förlåta. Både mig själv och andra, och nu ska jag utnyttja den egenskapen till max. Jag ska vila i min egen nåd (går det ens?) och jag ska inte tänka tillbaka på den här dagen som verkligen inte blev vad den borde ha blivit. Kanske den blev vad den kunde bli och i så fall är ju allt annat än nåd för lite.