– Jag tror inte att jag kommer att få cancer. Jag har ju redan mina allergier och min hud. Jag har liksom ganska mycket så jag tror nog inte att jag dessutom kommer att få cancer.

Hon tittar på mig allvarlig blick. Världens blåaste och vackraste ögon möter mina.

Och jag är övertygad om att mina ögon skälver.

Jag vill ju så oerhört gärna kunna säga att hon går säker från cancern eftersom allergierna och atopin har henne i sitt grepp. Men alla vi som levat mer än sju år vet att det inte finns någon rättvisa. Tvärtom känns det ofta som om den som redan ligger blir sparkad av livet gång på gång, som om världens hela mörker trängs i samma familjer medan vi andra går nästan fria.

Alla vi som levat mer än sju år vet också att allergier och atopi väger löjligt lätt i jämförelse med cacer. De ger ju inte ens utslag på vågen. Att min älskade sjuåring får se sina krämpor som en börda som i rättvisans namn borde skona henne från livshotande cancer är ju på något sätt vackert. Hon vet så väldigt lite om lidande och så får det vara när man är sju. Så borde det få vara när man är sju. Men också hon kommer ju att få lära sig.

Också hennes blick kommer att skälva i mötet med någon mindre livserfarens enorma förtröstan och lyckligt snäva perspektiv.