Om man besöker bloggtoppen.fi får man leta rätt länge före man hittar en manlig bloggare. Först på plats 61 dyker han upp. Och det talar på något sätt sitt väldigt tydliga språk. Den finlandssvenska bloggvärlden är väldigt kvinnodominerad. En snabbkoll på bloggportalen.se tyder på att också den sverigesvenska bloggvärlden består främst av kvinnor, men där finns faktiskt Hugo Rosas (som jag för övrigt aldrig hört talas om) rätt högt upp på listan.
Jag har tänkt mycket på det här. Och eftersom Nicke Aldén nu tog upp saken i den text han skrev om min blogg så vill jag tänka lite vidare kring den kvinnodominerade ytliga bloggvärlden. Nicke tror att män skräms bort av ytligheten i bloggvärlden. Jag tror att han tror fel.
För det första: är det ett problem att unga kvinnor regerar i den finlandssvenska bloggvärlden? Å ena sidan – inte alls. De/vi får ju regera på så få andra arenor att det känns mer än rätt att den här är deras/vår. Men å andra sidan – egentligen nog. För så länge bloggvärlden anses vara en feminin sfär kommer den alltid att avfärdas och bortförklaras. Den ses som en harmlös fritidssysselsättning för kvinnor utan något bättre att göra och inte som seriösa medieröster i ett informationssamhälle som värdesätter just sådana. Det skulle onekligen ha varit intressant att veta hur samhället skulle se på bloggar om det var männen som hade tagit över dem.
För det andra: är den finlandssvenska bloggvärlden ytlig? Å ena sidan – ja. Det finns otroligt många bilder på tjusigt inredda hem och det finns minst lika många bilder på snygga klädesplagg som någon köpt eller önskar köpa. Och jo, det är ytligt. Det är sådant som syns på ytan och just det är väl definitionen på ytligt. Men å andra sidan – nej. Det finns otroligt många tankeväckande inlägg, seriösa analyser och verkligt viktiga inlägg om livets baksidor och världens orättvisor. Det är långt ifrån bara min blogg som vill vara något helt annat än dagens outfit och dagens lunch (även om min blogg också kan bjuda på just det ibland).
För det tredje: är det fel att vara ytlig? Och här är svaret enkelt: nej. Förstås inte. Vi är alla yta och djup. Men alla behöver inte tycka om alla slags ytligheter och alla behöver inte söka ytligheter på samma ställen. Det är precis lika okej att helst inte läsa bloggar om andras kläder som det är att helst av allt göra just det.
För det fjärde: är bloggar ytligare för att det är kvinnor som skriver dem? Och också här är svaret enkelt: jag vet inte. Men lika enkelt: jag tror verkligen inte det. Om jag får generalisera (vilket jag ju egentligen inte får) skulle jag säga att kvinnor ofta har närmare till djupet än vad män har. Jag citerar en av mina manliga elever som en gång utbrast i klassrummet: Jag är så trött på mitt kön! Vad är det för fel på oss. Jag kan sitta en hel kväll med mina bästa kompisar som jag har känt hela livet och det enda vi talar om är dataspel. Hur kan vi inte tala om något viktigt? Som kvinna lär vi oss tidigt att bygga och värdesätta relationer och för att kunna göra just det måste vi jobba med djup. Vi måste sätta ord på känslor och upplevelser. Vi måste jobba på ett plan bortom det ytliga och därför tror jag att många kvinnor är rätt bra på djup. Och jag tror förresten också att många män skulle må bättre om de blev lite bättre på det. Om fler män skulle blogga skulle ytligheten säkert vara (minst) lika stor men kanske se ut på ett helt annat sätt.
Sammanfattningsvis: i den finlandssvenska bloggvärlden finns det väldigt många kvinnor och det fascinerar och förundrar mig. Ibland förbryllar, förargar och frustrerar det mig. Det blir intressant att se hur många av de nominerade på bloggalan som är kvinnor (och det skulle vara ofantligt intressant att få veta hur många av de nominerande som är kvinnor). Det finns kloka, driftiga, begåvade och hårt arbetande unga kvinnor som driver bloggar. En del av dem bloggar med bilder och andra med ord. En del av dem eftersträvar djup och andra eftersträvar ytlighet. Och alla får göra som de själva vill. Och alla får läsa det de själva vill. Nicke Aldén också.
Nästan för lycklig 
Riktigt bra inlägg Amanda! Jag håller med dig på alla punkter.
Tack för ett intressant och viktigt inlägg!
I egenskap av bloggande man har jag otaliga gånger funderat på hur nyttigt det är att i bloggvärlden få uppleva att tillhöra det underordnade könet, att inte höra till dem som per definition alltid har makt. Att kön plötsligt blivit något jag personligen måste förhålla mig till för att jag tillhör en minoritet. Att uppleva att det att jag är man innebär att jag inte passar in, inte nödvändigtvis är välkommen. Jag tror det har gett mig en sund insyn i en vardag som utanför bloggvärlden inte direkt är min.
Då jag studerade litteratur var jag ofta den enda mannen på kurserna, men jag upplevde inte att det begränsade mig. Inte ens i arbetet som moddalärare (och där är män minsann i minoritet) har jag upplevt att det att jag är man på något vis är ett hinder, även om jag ibland känt att jag inte tagits på allvar på grund av att jag är man.
Bara i bloggvärlden har jag någon gång känt att jag inte passar in och att det beror uttryckligen på att jag är man. Samtidigt vill jag inte påstå annat än att den upplevelsen kan bero på min personlighet, att felet helt enkelt är på mig.
Jag tycker absolut inte det är ett problem att bloggen är en domän där kvinnor är i majoritet. Tvärt om. Däremot skulle jag gärna se om mängden manliga bloggare skulle öka ifall det skulle bli mer okej för män att tala om sina känslor och bekymmer, allt det som rör sig i deras inre, både offentligt och privat.
Och det där med att bloggen skulle vara ett ytligt medium för att det är främst kvinnor som skriver: det tror jag verkligen inte och precis som du säger så finns det ju ett otal bloggar som är allt annat än ytliga: ärliga, människonära, äkta bloggar som låter läsarna komma skribenterna in på livet.
(Förlåt den långa och röriga kommentaren. Du tangerar ett ämne som fascinerar mig alldeles oerhört 🙂
Super bra inlägg, håller verkligen med dig! Super bra svar på tal!
Jättebra skrivet! Du har så rätt, så rätt.
jag har ett halvfärdigt utkast på det här ämnet, men du säger ju egentligen redan allt så jag tror jag tänker skicka mina läsare hit istället!
Jaaa! Så glad att du tog upp det här. Tufft av dig, verkligen, och helt rätt.
För ett par år sen spekulerades det om bloggarnas framtid. Förståsigpåare menade att bloggarna kommer att dö ut. Så gick det inte, tydligen. Att bloggande blivit populärt på nytt är väl bara glädjande och att unga kvinnor bloggar mest är väl inget att hänga läpp för.
När bloggandet tog fart för knappa tio år den var det många män som bloggade. I alla åldrar. Och många finns kvar fortsättningsvis.
Men det är nog en enorm intresseklyfta mellan gubbarna som bloggar och den yngre generationen. Så upplever jag det.
Jag registrerade mig för ett tag sen på finlandsvenska bloggare utan att riktigt veta vad jag gjorde. Jag bara antog att jag platsade där. Men det var nog ett rejält misstag. Lyckligtvis utan några allvarliga konsekvenser dock. Det spelar ingen roll vad jag skriver om, ingen läser bland ”finlandssvenska bloggare”. De är ändå rätt många till antalet. Och då skriver jag så gott som enbart om livets ytligheter. Någon enstaka läsare har jag dock från gammalt.
Detta är således inget klagomål. Det är glädjande att bloggarna lever.
”De/vi får ju regera på så få andra arenor att det känns mer än rätt att den här är deras/vår”
Jag har märkt denna attityd tidigare hos andra kvinnliga bloggare. Och när jag läser det så tänker jag inte på att sätta upp händerna och påstå att det inte är sant. Det finns färre andra arenor där kvinnor får regera.
Men samtidigt… Lika fel som att män påstår att kvinnor inte ska ta illa upp för att det finns så få kvinnliga bilmekaniker är det om kvinnor påstår att det är ”rätt” att manliga bloggare knappt existetar/får synlighet för att kvinnor ska få skina. Jag ska sitta tyst på min palle i det ena hörnet och pyssla med min lilla blogg för jag är en man.
Och det är rätt? Tydligen.
Ibland känner jag mig extremt ensam som bloggare. Märk att jag inte säger ”Extremt ensam MANLIG bloggare”, för jag tror att jag har bara mig själv att skylla. Jag skriver om ett nischat ämne, så därför förväntar jag mig inte heller så mycket stöd eller backup eller något från något håll. Som en fyrvaktare ute på en holme är jag.
Jag skrev just ett inlägg där läsare fick ställa frågor till mig. Gissa hur många frågor jag fick? Inte en enda. 😀
Så, antingen vet alla allting om mig eller så har jag knappt några läsare.
Jag har länge funderat på att skriva ett eget blogginlägg om hur det är att vara en man som bloggar. En del av mig skulle vilja, när ämnet ändå är på gång just nu (jag räknar till tre inlägg nu som har skrivit om manliga bloggare). Men jag har aldrig vågat, för jag vet inte vad jag ska säga. Jag vill hellre bli igenkänd som en genuint bra bloggare än en genuint bra MANLIG bloggare.