Och det hände sig att jag och mannen på bilden fick tumistid idag. 45 minuter innan dagsvilan. Bara han och jag. Det kan faktiskt hända att det inte hänt på hela sommaren. Vi badar i mycket på sommaren, men inte i tumistid.

Finast av allt är han ju. Som alla andra älskade är. 

Resten av barnaskaran är på kusinklubb. Det är sommarpremiär idag. Mamma och pappa ordnar klubb för barnbarn som fyllt tre år. Det är på tisdagar och torsdagar mellan ett och fyra. Och typ världens bästa grej. För både barnbarn och barn. 

Igår flyttade vi äntligen äntligen in i vårt sommarhus. Vi har väntat på rinnande vatten och på delägarna från Sverige. Det första skulle finnas senast i fredags och det andra senast igår. 

Vi har det andra. Så utan rinnande vatten och reella möjligheter att uträtta behov av det mer krävande slaget försmäktar vi i detta hus. 

Och jag är lycklig. Och barnen är lyckliga. 

Rinnande vatten lär vi få idag. Må det lyckas! Annars kan lyckan vara… mer begränsad ikväll. Känner jag. I längden kan det bli tungt att värna om varje vattendroppe när man lever med fem barn.

Så mer begränsad kan lyckan bli om vår vattentillvaro inte blir mindre komplicerad. Men försvinna kan den nog inte göra. Lyckan hör ihop med livet här.

  

När sommaren ännu var ny var vi på bröllop. En av våra allra första egna konfirmander gifte sig med sin drömprins. Och vår begåvade vän Maria Hedengren tog bilder.

Jag märkte det inte, tänkte åtminstone inte alls på det, men hon tog rätt många bilder på oss under festen. Och igår skickade hon dem till mig. Bara sådär. Och idag visar jag dem för er. Bara sådär.

För att de här bilderna gör mig väldigt glad.

Brudparet har anlänt. Vi har skålat. Vi är på väg in på festen. Arvid är lite i obalans, han tycker festen är lite för stor. Ingrid är… balans. Jag vågar satsa mitt bästa halsband på att hon var med sin gudmor när den här bilden togs. Hon var väldigt mycket med sin gudmor den här dagen.

Den här mannen. Ibland glömmer jag bort hur ofantligt snygg han är för att han är så mycket annat så mycket mer. Men titta på honom! Ofantligt snygg!

Ja. Hjälp. Ni kan ju läsa kommentaren ovan.

Jag vet inte vad som händer här. Men jag gissar att Arvid blivit lagd i sin resesäng i kulisserna. Med en tvååring som bröllopssällskap ser man sällan så avslappnad ut. Jag tänker också att jag seriöst måste sluta har hårband kring handleden när det är fest. (Samtidigt; alla självlockiga vet ju vad jag menar när jag säger att det där hårbandet inte är ett hårband utan en livboj om det börjar regna. Och det kan ju börja regna också på fest. Kanske värt det ändå.)

Bruden är en helt makalös ung kvinna. Brudgummen är också ett kap, men just nu ville jag fokusera på bruden för att få berätta att hon är en av Arvids gudmödrar. Vi ville ha gudföräldrar som vi önskar att alltid alltid alltid finns med i vårt liv och vi ville ha gudföräldrar som vi hoppas att smittar våra barn med sina personligheter. Därför valde vi henne. Ett givet val.

Jag blir förstås inte lika till mig som när jag såg bilden på Fredrik. Hur skulle jag kunna? Men inte är jag ju bara tråkig på den här bilden.

När Arvid inte åt eller sprang omkring besinningslöst på festen bakade han pepparkakor i buu-appen. Hur folk med småbarn gjorde på bröllop före smarttelefoner fanns har jag ingen aning om. Och ingen lust att ta reda på.

Jag och en av mina bästisar. Och en av Ingrids vuxen-bästisar. Lik mig på inget sätt, älskad och beundrad av mig på alla sätt.

Kvinnan i mitt liv. Alla dagar.

Bröllopet var förstås mycket mycket mycket mer än det jag visat nu. Men det här är delar av berättelsen om oss på bröllopet. Också värd att berätta. Det var ett vackert bröllop. Ett mycket vackert bröllop.

Fler av Maria Hedengrens bilder hittar ni här. Hon fotade oss också när vi väntade Arvid, just hade fått Arvid och lät döpa Arvid. De bilderna hittar ni här.

Tänk. Hur bra skulle den här bloggen må om Maria kunde följa med mig hela tiden?

Jag är för ledig för den här bloggens bästa. Jag tänker för lite och tycker för lite. Reagerar för sent. Reagerar för svagt.

Och nu har jag dessutom bloggvilat några dagar. Som om jag ruvat på något smart och viktigt.

Det har jag inte. Alls. Men någonstans måste man börja igen. Och den här gången börjar jag igen genom att konstatera att jag igår hotade med hot om hot när min dotter inte tyckte som jag gällande läggdags.

Inte mitt stoltaste ögonblick. Tyvärr inte mitt pinsammaste heller.

Det här är inte mitt livs roligaste och mest händelserika sommar. Men kanske mitt livs mest vilsamma och rogivande. Och efter en på många sätt svår höst och en på vissa sätt tung vår är det kanske en på alla sätt avkopplande sommar som behövdes. 

Det känns som om vi kommer i kapp nu. 

Det mest ointressanta som finns är när människor berättar hur upptagna de är, brukar min vän Peppe säga. Med risk för att det är lika ointressant att höra om hur oupptagna människor är så säger jag det ändå; jag gör nästan ingenting och känner att det är det bästa jag kan göra av den tid som är nu. 

Fyra sommarveckor har gått. Och jag minns bara nästan hur tung våren var och hur svår hösten kändes. Jag minns annat nu. Hur det känns att vakna till en ny dag och inte veta vad den för med sig. Hur det känns att i slutet av dagen konstatera att det mest produktiva (ofta det enda produktiva) jag gjort var att läsa lite eller mycket. Hur det känns att hinna spela Uno med Ingrid många många många gånger och bara vara helt närvarande för att inget (som jag inbillar mig att är) viktigare kräver min tid och min uppmärksamhet. Hur det känns att kunna krama Arvid tusen gånger en enda dag och notera de små stora saker han hela tiden gör, notera hans hela värld. Hur det känns att hinna och kunna. 

Hur allt det där känns? 

Bra.

Magiskt bra.