Han ville ha klänning. Han fick ha. Lånade en ljuvlig en med mycket snurr i kjolen av sin yngsta kusin och bodde sedan i den klänningen resten av dagen. Tills den blev smutsig. Efter det gällde fotbollströja och rosa tyllkjol.
Arvid har ingen aning om att pojkar och män rätt sällan bär klänning. Och jag har inte tänkt tala om det. Åtminstone inte ännu. Är medveten om att det kanske kan komma en dag då det mest kärleksfulla är att upplysa honom om att rätt få män använder klänningar, men att han förstås ska göra det om han vill. Att det är den som har ett problem med honom i klänning som har ett problem. Som är ett problem.
Men just nu är det mest kärleksfulla att låta honom göra och vara allt han vill. Helt utan betänkligheter. Alla dörrar är öppna, alla möjligheter finns. Min älskade, lyckligt ovetande pojke. Som spelar fotboll i rosa tyllkjol. Som leker med bilar i lånad kattklänning. Som så uppenbart gör och är allt han vill, som har en vilja som begränsas av nästan inget.
Han flyger, den lilla människan. Hans värld är större än de flestas.
Nästan för lycklig 
Det kommer kanske en dag då han inte vill ha klänning. Det bästa är ju att oavsett så spelar det ingen roll ☺
Så är det! Vi tar det som det kommer. Att en tvååring har klänning betyder… att en tvååring har klänning. Och det är ju typ ingenting.
Så fint! Robin Hood skulle jag ha vilja se. Lika surrealistiskt som livet, antar jag.
Här springs det också runt i klänning och i frihet från normernas förstelnade mått.
Adrian kikade på sej själv i spegeln och konstaterade lite ledsamt” Jag tror nog inte att jag blir så söt som vuxen”
Du borde ha varit här, Minna! Barnen skulle ha förtjänat någon i publiken som verkligen ville se.
Du som vet – hur länge kan friheten från de måtten råda?
Och Adrian! Vilket konstaterande. Han blir säkert just så söt som han ska!
Underbart. Låt barnen få vara som de vill. Nog hinner de slipas och pressas av samhällets normer ännu i livet (tyvärr).
Så är det. Tänker jag. Lite sorgset. För knappast lär han heller få gå fri hela vägen.
Jag sågs som ”pojkflicka” mer eller mindre hela barndomen och tonårstiden. Säkert lika mycket p.g.a. mitt sätt som mitt utseende med kortklippt hår och ”pojkiga” kläder. På trean kom jag i långbyxor, kragskjorta och tillhörande fluga till skolans julfest. Kände mig så snygg (tack mamma)! Jag kände mig aldrig som en pojke och ifrågasatte inte mitt kön på något sätt, jag tyckte bara väldigt mycket om att ha pojkroller i lekar. Och jag tyckte det var mycker mer praktiskt och bekvämt att ha långkalsonger istället för strumpbyxor och kort hår istället för långt hår med hästsvans.
Idag, som mamma till tre pojkar, tänker jag att det ändå är så mycket lättare för en flicka att vara just ”pojkaktig” än för en pojke att vara ”flickaktig”. En pojke är sällan lika fri att prova sig fram utan att genast stämplas av omgivningen. Kanske hade jag tur som aldrig blev desto mer ifrågasatt eller mobbad. Men nog blir jag så oerhört ledsen att pojkar inte har lika stor frihet i den här frågan! Det finns inte ens något som heter ”flickpojke” eller något liknande vedertaget uttryck för pojkar som gillar långt hår och klänning. Det finns bara fula stämplande ord för modiga fria killar.
Vilken fantastisk berättelse! Och så sorgligt sant – att vara pojkflicka är på något sätt mycket mindre okej än att vara flickpojke.
Och mymlan81 är alltså jag Meja, tydligen 🙂
jag var dagvårdare till bla tvillingpojkar, då 4 år. Den ena ville inte till rådgivningen men gick med på att åka med om han fick ha håret i ”råttsvansar” – och tog också med sig en barbidocka, andra brodern hade en bil i handen när mamma åkte iväg med dom. Efter rådgivningsbesöket fick jag ett telefonsamtal från hälsosystern… Är V. inte lite för flickaktig? Är han för mycket med sin mamma? Är det inte något underligt med en 4-åring i råttsvansar och med barbidocka i handen? Och fick nästan ”order” om att se till att han blir karl… Som tur var visste inte tanten om att han också gärna klädde sig i kjol med volanger när han ville vara fin =)
Som tur var! 🙂 Nog blir det ju karlar av de allra, allra flesta. Men det finns ju många olika sorts karlar. Och tur är ju det.
Underbart!
Jamen visst!
Min son hade klänning väldigt ofta från två års ålder. Till dagis, på julfest, på kalas, till vardags. Sen försvann klänningsglädjen lika snabbt som den kom.