Jag vet hur det är att ångra det som man aldrig kan och får ångra. Jag vet hur det är att ångra att man valde att bli förälder. Jag vet också hur det är att komma ur den ångern och jag vet hur det är att våga igen. Och jag vet – tack och lov för det är i sanning en nåd – hur det är att få ta emot ett nytt liv utan att ångra. Alls.

T ville läsa ett öppet och ärligt inlägg om hur det känns att vara mamma. Både det underbara och svåra. Faktum är att jag tror att jag redan har skrivit just precis det inlägg som T efterlyser. För ganska precis två år sedan, när det hade gått ungefär ett halvt år efter att jag vågat igen och aldrig ångrat det skrev jag ner mina tankar.

Jag tar mig rätten att låna mina egna ord. Kopiera dem. Så här skrev jag 11 juni 2013:

”Jag älskade min dotter från första stund så känslan av att inte kunna ta till sig det barn som är ens eget vet jag ingenting om. Men jag älskade inte att vara mamma. Och den känslan vet jag rätt mycket om.

Aldrig hade jag kunnat förbereda mig på hur omstörtande och skrämmande och jobbigt och irriterande det var att plötsligt vara så behövd av en annan människa. Att ständigt vara tvungen att sätta en annans behov framom mina egna. Att inte längre kunna göra allt det jag ville utan ständigt anpassa mig efter vad som var möjligt i den nya situationen. Att åka hem tidigt trots att samtalen just blev innerliga. Att inte få tala ostört. Att inte få äta varm mat eftersom någon annan också var hungrig när maten var klar och denna någon annan alltid kom i första hand. Att inte kunna duscha precis exakt när jag själv ville utan få vänta tills det på något sätt gick att ordna.

För vissa, kanske många eller rentav de flesta är allt det där ingenting. För mig var det mycket. Massor. Jag kände inte igen mig själv. Jag var rädd att tappa bort vem jag var mellan alla dessa blöjor, d-droppar, såriga bröstvårtor och smakportioner. Allt det där som hör bebistiden till.

Och sedan kom allt det där som inte alltid hör till men som hörde till under min första gång som bebismamma och som säkert gjorde det svåra ännu svårare. Den skrikande, missnöjda bebisen. Den oerhörda sömnbristen. Den trasiga huden. Den blodiga, såriga huden. Huden som så uppenbart led men av så betydligt mindre uppenbara orsaker. Den där medicineringen. Den där oron. Den där sorgen och smärtan när man träffade en ny människa och människan så snabbt frågade varför bebisen ser ut som hon gör. Den där bebisen som ju trots allt blod och alla sår var den finaste av alla. Såg de nya människorna inte det? Den smärtan.

Den smärtan får mig faktiskt att gråta nu när jag skriver det här trots att det är länge sedan. Aldrig glömmer jag den. Någonsin.

Och mitt i allt det där; kärleken. Den omedelbara som aldrig sviktade. Som fanns där bergfast från dag ett trots att det var så svårt att anpassa sig till allt det där andra som kom på köpet. Varför kunde det inte bara vara lite enklare?

Dagligen tänkte jag; Om jag hade vetat att det är så här att ha barn så skulle jag aldrig.

Och alltid tänkte jag så med tillägget; Jag ångrar ju inte henne för henne älskar jag. Men jag sörjer att jag inte visste hur det är att ha barn medan barn ännu bara var en idé, innan jag hade hunnit börja älska.

Så tänkte jag dagligen i nästan två år. Jag var osäker på om barn faktiskt var värt det. Efter nästan två år försvann osäkerheten och jag var helt säker på att barn faktiskt är värt det. Att också barn som idé är fantastiska och att de barn som är faktiska och älskade är ännu mera fantastiska än så.

Men det tog två år för mig att veta. Det tog två år före jag kunde älska inte bara det barn som var mitt utan också att vara mamma. Två tunga år, antagligen de tyngsta i mitt liv. Det är väldigt tungt att ständigt ifrågasätta det kanske enda helt oåterkalleliga.

Jag kom plötsligt att tänka på dig som kanske just nu känner igen det jag skrev idag mycket mera än det jag skrivit om bebistid under det senaste halvåret. Och jag tänkte att jag ska skriva såhär idag för det är precis lika sant som det jag skrev för några dagar sedan om en bebis som nästan alltid är glad och som är mera än föräldrarna hade kunnat hoppas på. Kanske du behövde läsa. Höra.

Dagligen tänker jag nämligen nu: Om jag hade vetat då att allt blir mycket, mycket bättre snart skulle det mörka ha varit mindre skrämmande. Jag skulle ha krävt mera hjälp. Jag skulle ha talat mera om det svåra eftersom de bördor vi delar faktiskt är delade. Jag skulle ha varit mera nådefull mot mina egna känslor, skuldbelagt mig själv mindre. Jag skulle ha sett mera ljus. Känt mera glädje. Haft mera förtröstan. Tagit det lugnare. Trott, hoppats och litat mera.”

Det har alltså gått två år sedan jag skrev det inlägg som jag hoppas att T vill läsa. Min första tid som mamma har inte förändrats alls och jag kan fortfarande minnas den där förlamande känslan av tristess och en tillvaro som var utmanande på ett helt ointressant sätt. Idag vet jag ännu mer än för två år sedan att det blir roligare hela tiden, att vara mamma. Jag gör mig bättre som mamma till lite större små barn än till bebisar och jag är helt okej med det. Det betyder inte att jag älskar mina barn mer när de är större men det betyder att jag tycker det är roligare att umgås med dem när de är större.

Att vara mamma är det mest omstörtande och dramatiska som hänt, samtidigt som det på något konstigt sätt känns som det minst dramatiska någonsin. Det är paradoxalt. Att vara mamma har lärt mig mer om mig själv än kanske något annat. Jag har sett mina fulaste sidor, de kryper liksom fram så lätt när det ständigt finns en lång lista på behov som inte är tillgodosedda. Att vara mamma har gett mig toppar som jag aldrig tidigare hade anat. Att säga att allt blev lite svårare och mer komplicerat är sant men inte alls hela sanningen och därmed på något sätt inte sant alls. Att säga att jag och livet och allt blev rikare är kanske det närmaste jag kan komma en rättvis beskrivning.

Ja, rikare. Absolut så är det att vara mamma. Därmed verkligen inte sagt att det var fattigt innan eller att ett liv eller en människa utan barn är en fattigare version av människa och liv än jag. Därmed bara sagt att just jag är en rikare version av mig och att just mitt liv är en rikare version av sig just för att jag är mamma.

Jag och de två som lärt mig att vara mamma.