– Mamma, vet du att Gud finns?

– Nej. Det kan ingen veta. Men jag tror verkligen att han finns och jag hoppas verkligen att han finns.

– Jo, men man kan ju inte veta. För han syns ju aldrig och man hör honom bara ibland.

Jag blev naturligtvis sjukt nyfiken. Mina ögon måste ha vuxit med 200 %. Men jag frågade inte vidare. Ville men kunde inte. Det kändes som om jag kom in på ett område som var hennes eget och alldeles för intimt för mig att rota i.

Men nästan varje dag har jag undrat utan att jag en enda dag frågat. Hur låter han då när hon ibland hör honom? Vad säger han? Och är det alltså ändå så som jag tänkt ibland; att barn lever närmare?

Jag minns hur min syster höll Arvid när han var riktigt ny i världen. Hon tittade på honom med all kärlek i ögonen och viskade att Arvid nog ännu minns hur det var hos Gud.

Och det är kanske det hans syster också kan ana fortfarande. Kanske det är det hon hör.

Må hon aldrig sluta höra. Må hon aldrig sluta lyssna.

 
Må Maria Hedengren aldrig sluta fota.