Jag vill på inget sätt jämföra mitt eget lidande idag med det lidande som präglade Jesu långfredag, men nog har de roliga stunderna idag varit få. Hittills. Mycket kan ju hända här på slutet. Mycket bör också hända här på slutet om jag ska se tillbaka på den här dagen med något annat än självömkan.

Vi var så laddade och taggade. Den här långfredagen var vår mest lediga under påsken. Hela familjen. Helt ledig. Hela dagen. Ingenting inbokat. Som i ingenting alls. På pappret helt sjukt underbart. I verkligen helt sjukt… inte så underbart alls.

Arvid, i vanliga fall det goda humöret personifierat, har varit lättretlig och argsint och gnällig. Vi borde aldrig ha berättat för honom att det finns tuggummi. Nu kräver han att få tugga varje vaken stund. Och de stunder han nekas tugg hämnas han genom att gnälla och tjata och vråla för sitt liv. Han verkar tro att tuggummi dygnet runt är varje tvåårings grundrättighet och att han har rätt att anmäla oss för vanvård när vi tycker annorlunda.

Ingrid, i vanliga fall den goda balansen personifierad, har idag valt att ta strider med den lilla arga som ingen människa med självbevarelsedrift någonsin skulle ta. Det känns faktiskt som om de idag har bråkat fler gånger än under hela deras gemensamma tid på jorden hittills. Det är knappast helt sant eller ens nästan sant, men det känns väldigt mycket så.

Vi vuxna var faktiskt humörmässigt riktigt starka från början, men det började onekligen dala kring lunch eftersom de två minsta inte riktigt ställde upp. Man är ju inte riktigt den människa man vill vara och jag erkänner att jag började formas av min omgivning när jag för fyrtionionde gången försökte reda ut en konflikt. Dessutom hade vi ingen elektricitet i största delen av lägenheten under halva dagen och att tvingas ringa vaktmästarjourer som i sin tur tvingas ringa elektriker på långfredagen gör ju inte en dålig dag bättre. Vi har alltså haft två vilt främmande personer i vårt hem idag. Vi strilade den där traditionen med att inte träffa folk på långfredagen i linsen.

Anna mun kaikki kestää har jag tänkt ganska många gånger idag. Jag tror att jag aldrig sagt det högt, för den föräldern orkar jag bara inte vara. Inte på långfredagen heller. Men tänkt har jag gjort, det ska erkännas. Anna mun kaikki kestää. (Ett uttryck som jag för övrigt lärde mig i en svensk bok skriven av svensk författare. Vet du vilken?)

Och det är ju på något sätt ironiskt att jag tänkt så just idag; på långfredagen som skildrar lidande för mig bättre än någon annan dag. Nej, jag tar tillbaka det där. Det är på många sätt ironiskt att jag tänkt så just idag.
För vad vet väl jag om lidande? Jag som har elektricitet nästan nästan alla dagar? Jag som har fått blir förälder till dessa två stridande men älskade och älskande små? Jag som har en man som älskar mig så mycket att han istället för mig ringer jobbiga samtal på finska på långfredagen? Och jag som har en Jesus som en gång gav allt för mig? En som vet allt om lidande men valde det för mig?

Jordisk vän kan lindra nöden
för en vän som hjälp begär.
Jordisk kärlek går i döden
när med kärlek lönt den är.
Men var ser vi här en man
som så tåligt älska kan
att han allt för mänskor lider
som i hat mot honom strider?

Vers 2 ur en av mina bästa psalmer, Han på korset han allena, med text av Runeberg.

O, perspektiv. Tänk att du lyckades falla över mig bara för att jag skrev den här texten medan barnen såg en bit av dagens Pikku kakkonen (för att i framtiden förhoppningsvis kunna ringa elrelaterade samtal på finska helt utan vånda). Det blir en bra kväll.