Ingrid trängde sig onekligen långt fram i kön när Gud delade ut envishetens gåva. Efter förmiddagslek ute på gården (i så trist väder att jag hade förväntat mig samarbete och tacksamhet för att jag ens gått med på att vara ute) totalvägrade hon gå upp för trapporna till vår tredje våning. Hon ville bli buren och vägrade gå. Jag ville inte bära och vägrade bära. Hon parkerade sig på första våningen. Envist. 

När jag och de andra två barnen kom in i lägenheten såg jag att klockan var 11.10. Jag hjälpte de andra med halare och skor. Ingen Ingrid. Jag hackade lite lök. Ingen Ingrid. Jag rörde ihop en linssoppa. Ingen Ingrid. Jag tömde och fyllde diskmaskinen och linssoppan kokade sina drygt tjugo minuter. Ingen Ingrid. 

Klockan 12.04 gick jag ut i trapphuset där hon suttit knäpptyst i nästan timme och lekt den mer urbana versionen av att rymma hemifrån. Hon hade då släpat sig upp till andra våningen. Imponerande prestation. En medelfart på -0,8 km/timme gissar jag. Vi kompromissade och jag hämtade henne där. Hon låg där raklång på rygg. Jag bar upp henne. 

Ingen av oss var arg eller ledsen. Jag vet inte om båda förlorade eller om båda vann eller om båda tror att den andra förlorade och man själv vann. Men alla är hemma och inne och mätta och mer än så orkar jag inte begära.

De säger ju att egen vilja och uthållighet är en bra sak. Jag hoppas så innerligt att de har rätt.