– Hej på er! Vad roligt att se er! Välkomna till veckans…

– … höjdpunkt, sa en pojke på första raden. 

Jag hade tänkt fortsätta min fras med ”sista lektion” men ”höjdpunkt” fick väl duga. 

Och bra blev det. Förhoppningsvis ingens veckas höjdpunkt men troligtvis inte heller någons lågpunkt. Vi argumenterade, diskuterade, skrattade mycket och provocerade lite. När de tjugosju unga människor jag fick umgås med idag efter lunch gick ut ur klassen hörde jag en av dem säga: 

– Det här var kul! Nu har jag energi för hela veckoslutet! 

Och hon bakom katedern kände precis samma sak. En dryg timme tidigare hade hon känt sig som en vante. Var hon en vante. 

När det blir som det blev idag beror det aldrig på mig. Jag bara ger utrymme och möjliggör. De gör allt. De är allt. Jag tror alla som huserar i klassrum vet exakt vad jag menar. Vi vet aldrig hur det blir på riktigt. Ibland kan en lektion vara briljant på papper men falla ihop i verkligheten. Ibland kan en usel plan spränga skoltaket.

Det oförutsägbara kan ibland vara knäckande. Det är tungt när en god och påkostad tanke ingenstans bär. Men idag, när vantens veckas sista lektion bar långt känns det oförutsägbara…

… som en av höjdpunkterna.