– Mamma, jag vill inte att du ska dö. Jag vill aldrig att du ska dö, säger hon. Och menar det.
– Nej, jag förstår det. Men någon gång ska vi alla dö och det är inte farligt, säger jag som tydligen är på det humöret den här dagen.
– Ja, kanske du får dö då. Men om jättelänge. Om tusen år.
– Älskling, tusen år är nog väldigt, väldigt länge. Så länge lever ingen människa, säger jag som tydligen är på det humöret också den här dagen.
– Ja, det är nog länge. Men kanske om sjutton år då.
Oj, Ingrid. Om tusen år vill jag leva evighetens glada dagar fjärran från den här märkliga plats där vi nu som gäster lever våra liv. Men om sjutton år vill jag verkligen vara kvar här. Med dig. Om sjutton år är du bara tjugotre år gammal och jag vill tro att du behöver mig fortfarande. Att vi kommit ut på andra sidan en tonårstid och fortfarande är varandra nära. Att vi fortfarande har det levande, varma och stormiga förhållande som vi har nu. Att vi fortfarande älskar varandra passionerat samma dag som jag suckat och du ropat. Samma dag som vi båda gråtit och förlåtit. Att vi är vi då som nu och har och vill ha varandra kvar.
Vårt förhållande får idag illustreras med en visuell följetong som har några år på nacken. Bra redan då. Bättre hela tiden.
Nästan för lycklig 
Dagen innan jag läste detta hade jag och min femåring ungefär samma samtal. Han låg i sängen och sa att han inte vill bli vuxen, för då blir jag gammal och dör. Där darrade hans läppar och han försökte hålla bort gråten, vi kramades och jag tröstade. Mindes samma känsla ja brukar ha när jag var liten och tänkte på att min mamma skulle dö. Jag tröstade honom med att jag är så ung och vi har många år tillsammans, och att han kanske har en egen familj som han älskar sen när han är vuxen. Han ville få bort tankarna men kunde inte det, så jag lade mig ner och smekte honom på huvudet tills han somnade.
Det gjorde lite ont i hjärtat men samtidigt var jag lättad. För jag minns som sagt just den där känslan jag också kunde få om kvällarna och den känslan har jag inte mera. Jag älskar min mor lika mycket men jag förstår naturens gång och mycket ändrades efter att jag själv blev mamma. Pratade med min mamma om det igår och hon sa samma sak. Hur hon som liten låg och var orolig att hennes mamma skulle dö, men sen hon fick egna barn lättade den tanken.
Men så tänkte jag också en stund att det måste vara mycket lättare för dem med en stark tro, att vi ses i himmelen. Där får vi det bra, punkt slut.
Jag är inte rädd för döden, tror att jag får det bra efteråt om jag lever ett gott liv. Men vet inte om jag hamnar i himmelen, eller pånyttfödds eller vad som händer. Jag lider inte av att veta. Men ja, lättare skulle det vara om jag hade ett bra svar till barnen på vad jag tror händer. Hittills har det fått bli ” tror vi kommer till himmelen, mår bra och får träffa alla kära igen”.
Tack för massor med läsvärda inlägg Amanda.
Tack för en jättefin kommentar, Annika! Vilket möte du och femåringen hade! Jag tror du har rätt i att det lättar med perspektiven, men det är förhoppningsvis länge länge tills din femåring får det perspektiv som gör att han kan förlika sig med tanken på din död. Det tröstar inte nu.
Jag tror att många barn mår gott av att få tro på en himmel. Jag vet om rätt många vuxna som inte själva tror på himlen men vill ge den tron till sina små. Och jag känner få vuxna som fått höra om himlen som små och idag är besvikna på sina föräldrar därför. Lite hopp är lite hopp och när femåringens rädsla för att mamma ska dö kommer krypande till sängkanten kan just det hoppet bära långt.