Jag anser att yttrandefrihet är väldigt viktigt. Om, när och där yttrandefriheten är hotad har vi ett stort problem.

Det som hände i Paris är fruktansvärt. Det som hände i Köpenhamn är fruktansvärt. Oavsett vad en människa säger eller skriver eller ritar så är döden aldrig ett rimligt straff. Jag vill inte förminska ordet eller konsten, men ett människoliv är det ju inte. Att tycka att någon förtjänar döden på grund av något som formulerats är alltid att tycka fel. Tycker jag.

Punkt.

Men just eftersom yttrandefriheten är så väldigt viktig så måste vi våga prata om vad vi gör med den. Det känns i nuläget förbjudet att ens ifrågasätta karikatyrer av Muhammed, som om det ifrågasättandet på något sätt antyder att de dödade förtjänar sin död. Det gör de inte. Förstås inte. Men det att de dog betyder inte heller att alla de bilder som deras pennor format varit klockrena fullträffar som eftervärlden aldrig får kritisera. Allt som upprör och stör och berör är inte per automatik bra och rätt.

Personligen ser jag inte poängen i att avbilda någon annans profet på ett sätt som denna andra upplever som kränkande. Och nej, inte ens för att visa att denna andra och hens tro inte har någon rätt att begränsa mig. Att få rita vad som helst är måhända en mänsklig rättighet men att för någon annans skull välja att inte alltid göra det är en mänsklig skyldighet. Vi lever ju tillsammans och bara i det begränsar och begränsas vi. Det är inte farligt. Det är att vara människa och leva med andra människor.

Vi kan naturligtvis inte välja bort att skriva och rita på grund av hur några radikala människor reagerat på bilder de inte tyckt om. Men vi måste våga fundera på varför vi skriver och ritar som vi gör. Vad vill vi? Vad är målet? Vilket är det ändamål som helgar de medel som så många skyr?

För det är vanliga människor som skyr dem, som såras och kränks av dessa medel. Det är inte bara radikala fundamentalister som skjuter och bombar. Det är nioåringen på din sons klass. Det är kvinnan i blomsteraffären. Det är mannen du hälsar på varje morgon på väg till jobbet. I min bok är vår rättighet inte större än vår skyldighet.