En del dagar är jag så glad att Maria von Trapp känns neggo och destruktiv i jämförelse. Idag på morgonen vaknade jag av mig själv efter nio timmar sammanhängande sömn, mitt i en romantisk dröm om mannen jag vaknade bredvid. Och jag såg just en sådan dag framför mig. Efter en sådan start förväntar man ju sig The Sound of Music. Minst. Man är ju människa.

Redan före Fredrik vaknade hade jag fått två dåliga nyheter. Inget allvarligt alls men sådana där saker som inte gör att bergen kommer till liv precis. Snarare tvärtom. Bergamördare. Och sedan fortsatte det så. Halva världen tävlade om att få meddela mig jobbiga saker. Där kring två-tiden vågade jag inte längre kolla min e-post. Jag orkade inte veta mera.

Sedan, efter en riktig kisidag när jag fick tolka generöst för att alls hitta nåden, hade vi äntligen kört hela vägen fram till barnen. Och ingenting av allt det där som var fel idag löste sig. Ingenting föll på plats. Inga svar kom till.

Men allt var väl. Allt.