Den här veckan. Jag säger då det. Än så länge andas vi men den här dagen är nog något av lugnet före stormen så det säger faktiskt ingenting. Tisdag, onsdag och torsdag lär inte bli speciellt vackra dagar. Om jag och Fredrik går om varandra i vanliga fall så går vi rakt på varandra den här veckan och en hel del av det där gåendet på varandra inträffar utanför dagistid. Som sagt; inte speciellt vackra dagar.

Men det finns något väldigt fint mitt i det här eländet. Tre dagar i rad den här veckan kommer våra barn att behöva barnvakt. Det i sig är inte speciellt fint, men alla de dagarna kommer vänner till undsättning, vänner som tar hand om våra barn några timmar för att de älskar oss och för att de älskar våra barn. Och det är det finaste som finns.

Ibland när jag skriver inlägg som det här så brukar mamma säga att vi verkar behöva ha mor- och farföräldrar närmare. Och jag kan hålla med henne. Men just nu känns det som om vi har allt vi behöver då vi ju har en armé av reservmostrar och -morbröder som rycker ut när det krisar i vardagen.

Jag är så oerhört tacksam. På absolut inget sätt tar jag det för givet. Men ändå vågar jag bevisligen be om hjälp. Är det kanske till exempel så här som villkorslös kärlek stavas? Ja, jag vågar nästan tro det. Och att plötsligt få inse att man är villkorslöst älskad gör en egentligen inte speciellt vacker vecka strålande skön.