Och de här bilderna får ni bara för att jag tycker att mitt hår ställer upp idag. Det är första gången på väldigt länge som jag låtit håret vara nästan helt som det själv vill och inte mår illa av det. Det är alltså definitivt värt ett inlägg. Det händer ju inte varje dag. Eller ens varje månad. Kanske varje halvår. Kanske.
Självlockar är inte nådiga. När jag gick och la mig igår med nytvättat hår i fläta hade jag ingen aning om hur det skulle se ut på morgonen. Vem vill leva så? Kanske någon som söker ständig spänning i vardagen? Ja. Men sök den då hellre i form av nya maträtter, bungyjump eller slalomåkning i tvivelaktig terräng än i att leva med självlockigt hår. Det är en vardagsspänning som inte går att stänga av ens när man är trött på den och det är en riktigt dålig egenskap hos spänningsmoment i vardagen.
Det här inlägget tillägnas Liisa och andra som tycker om att läsa om mitt hår. Jag höll på att skriva alla andra som tycker om att läsa om mitt hår, men jag besinnade mig och insåg att det faktiskt kanske är bara Liisa. Ni andra får se det som en bonus ni aldrig bad om.
Nästan för lycklig 
JAG! Jag tycker jättemycket om att läsa om ditt hår, Amanda. Säkert för att jag fortfarande är ganska säker på att det är att föredra framom mitt släta, platta, ibland tunna, elektriska, lama.
Jag annäler starkt avvikande åsikt till ditt senare uttalande och stor glädje till det första.
Och jag läser med stort intresse. Har svårt att glömma den ubersnygga pannluggsbilden, även om du själv talat rätt illa om pannluggens existens i ditt liv.
Ja, bilden var snygg. Vet inte vad som hände där. Pannluggen lockar alltid lite. Men då senast (för ett år sedan) hamnade den på utväxt första gången jag tvättade håret. Då var det nog ett bottennapp.
Jag gillar också att höra om det, speciellt sedan jag själv blivit lockig med åren och inser hur schizofrent det är. 🙂 skulle älska en bild på när det är som värst!
En bild på när det är som värst??? Ja. Jag borde ju nog. Det är en syn. Ska försöka hitta självdistans nog till det.
Hur menar du ”värst”?
Jag menar som jag ser ut varje morgon. Som ett troll med bettskena och dålig syn. 😀
Jag är ju också självlockig och tror faktiskt att man kan blir vän med sitt hår. Nej, det vill inte alltid som man visionerar och nej, man kan inte förutspå hur det beter sig. Men när jag var hos en vanlig frissa i lördags (vanlig som i ”inte den ekofrissa jag brukar gå till”) för att få håret fixat i vintagestil blev jag nästan lite sårad å hårets vägnar för att hon så tydligt tyckte att lockigheten var ett problem som måste åtgärdas. Det är mycket skönare att gå till Hanna på Gröna kammen som i stället gör mig uppmärksam på mina lockar som något trevligt.
Du är en förebild i att acceptera det hår som blivit en given. Jag hoppas jag blir som du någon gång.
Tack Amanda! Verkligen roligt att få se hur ditt hår beter sig när det ställer upp. Riktigt vackert beteende kan jag konstatera efter att ha studerat de här två bilderna (ja, jag klickade upp dem var för sig, studerade vågorna, de raka partierna). Får jag komma med önskemål inför nästa hårinlägg (alltså inte inlagt hår som någon sorts konstig julbordsdelikatess, utan ett blogginlägg) så önskar jag en bild i färg.
Ska bli inom kort! Din önskan gällande mitt hårbloggande är min lag.
Jag är faktiskt också rätt intresserad av detta, märker jag, så fortsätt uppdatera!
Eftersom mitt hår för närvarande är kort och rakt så är jag också intresserad av om du läste om det här och vill kommentera det?
http://annehietanen.ratata.fi/blogg/article-49464-380364-rets-julklapp-ar-gratis-varldens-snyggaste-lockar
Väldigt spännande! Ska kolla och kanske rentav testa och återkomma!