I min högstadieskola gjorde alla klasser en klasstidning med mer och mindre seriöst innehåll. Intervjuer med elever var ett stående inslag och inte sällan fick de tillfrågade berätta vem de tyckte var snyggast i skolan. När jag gick på nian hände det en gång att en pojke på sjuan svarade Amanda Audas. På något sätt är det kanske höjden på min utseendekarriär, ty min högstadieskola var riktigt stor och konkurrensen riktigt hög.

Trots att jag då för ett halvt liv sedan fick min skönhet svart på vitt i en lika svartvit klasstidning så kände jag mig mindre skön än någon annan gång i mitt liv. Trots att jag kanske objektivt sett var mitt vackraste jag just då så tröstade det föga då jag såg bara brister och misslyckanden varje gång jag mötte min spegelbild. Vilket var sjukt ofta.

Allt det tragiska som händer med ett utseende när en människa blir äldre hander redan nu med mitt. Mitt utseende förfaller, Det går bara utför. Och så har det redan varit i flera år och ändå känner jag mig mycket vackrare nu än när jag var femton. När det kommer till en människas utseende så spelar nämligen den objektiva sanningen ingen roll medan den egna subjektiva uppfattningen är allt. Om jag vår välja mellan att vara vacker och känna mig vacker så väljer jag det senare. Alla ganger. Alla dagar.

Jag känner mig vacker när jag inte vet vad jag väger men när jag vet att jag kan springa tjugo kilometer. Jag känner mig vacker när jag använder kläder som är bekväma och inte klämmer in min kropp i kläder som inte passar bara för att få använda en storlek mindre. Jag känner mig vacker när Fredrik sager att jag är snygg också de dagar då jag har smutsigt hår och mjukisbyxor som världen borde ha befriats från för många år sedan. Jag känner mig vacker när jag omger mig med människor och budskap som får mig att må bra och undviker dem som lever på att jag känner mig otillräcklig och dålig.

Jag känner mig vacker.