Det har snart gått ett år. Det måste ju vara preskriberat nu. Vi borde kunna tala om det nu. Skratta kan vi göra om fem år. Kanske. Eller åtta. Men vi borde kunna våga skriva ner det nu för att minnas och kunna skratta sedan då tiden är mogen.

December 2013. Fredrik är hemma med Arvid, det är en av hans allra sista hemmapappadagar. Ingrid har dagisdag, jag är på jobbet.

Fredriks telefon ringer. Det är från dagis. Ingrid spyr. Aj då. Fredrik klär på Arvid halare, mössa, halsskydd, ylledräkt och handskar som man inte får in tummarna i (hur kan det vara möjligt 2014 att det inte finns tumvänliga handskar för smått folk???) och går ut till bilen. Märker att bilnyckeln inte är med. Och att hemnyckeln därmed inte heller är med, så han kan inte gå in i lägenheten och hämta bilnyckeln. Att hemnyckeln inte är med betyder också att Fredrik inte kan gå och hämta en barnvagn i förrådet. Och en spyende Ingrid ska hämtas från dagis. Börsen är förstås också inne i lägenheten så taxialternativet finns inte heller. Och en spyende Ingrid ska hämtas från dagis.

Fredrik får bära Arvid 1 år och 2 månader till min skola en och en halv kilometer hemifrån. Han knackar på min klassrumsdörr och förklarar läget. Och i den stunden vet jag att jag har dragit den långa stickan den dagen. Att undervisa motiverade abiturienter i textkompetensprovets ädla konst är en barnlek i jämförelse med att bära en ettåring som vill gå själv men vill gå där bilarna kör.

Jag överräcker mina nycklar och fortsätter min lektion. Fredrik bär Arvid till Ingrids dagis. Det har ju tagit en stund för honom att ta sig dit och hon är ju sjuk. Sedan får han gå hem en dryg kilometer med två barn och noll barnvagnar, varav ett barn spyr och ett fortfarande helst vill gå på gatan. Fatta den grejen. Fatta den grejen.

Jag har ingen aning om hur han gjorde. Men hem kom de alla tre.

Det har snart gått ett år och jag har aldrig vågat fråga vad som hände under den där promenaden hem. Hur hemskt det egentligen var. Jag vill liksom inte öppna den dörren. Men den man som redan innan var världens bästa pappa i mina ögon sprängde alla gränser den där dagen i december 2013.