31 år hann jag bli innan jag såg ett avsnitt av Paradise hotel. Hur gammal jag hann bli innan jag såg Big brother vet jag inte ännu ty den dagen ligger i framtiden. Om ens det.

Jag anade att paradise inte riktigt var min grej, men jag ville ge det en chans. Om inte annat så för att kunna och få säga vad jag tycker om programmet. Så i söndags när Fredrik konfirmerade femtonåringar, Arvid sov febern av sig och Ingrid tittade på film letade jag fram avsnitt ett av årets upplaga och såg hela avsnittet.

Jag tyckte inte om det. Det var inte min grej.

Jag förstår charmen och jag förstår lockelsen. Unga, snygga människor utan eftertanke och hämningar. Med en massa alkohol och tävlingsregler som skuffar dem i famnen på varandra. What’s not to like? Liksom. Klart det blir bra tv. Rolig tv. Vild tv. Farlig tv.

Det matar ingenting gott i mig. Programmet tilltalar bara de egenskaper i mig som jag inte lägger på min cv som människa. Jag är säker på att jag bara blir lite sämre ju mer jag kommer i kontakt med dokusåpor som Paradise hotel.

Jag blir inte bättre och mår inte bättre av att titta på när andra människor gör tvivelaktiga beslut i fyllan och villan. Inte heller av att fördöma deras handlingar.

Jag blir inte bättre och mår inte bättre av att höra när ett gäng unga kvinnor står och viskar om att årets killar är en så stor besvikelse, att de hade förväntat sig mycket mer. Inte heller tror jag att unga pojkar som ser programmet växer av att få höra de kommentarerna.

Jag blir inte bättre och mår inte bätte av att se sex förminskas genom att bli en bricka i ett spel. ”Jamen, var inte så tråkig. Det är ju ett tv-program, det är inte på riktigt!” Sist jag kollade var få saker så riktiga som den egna kroppen och jag tror att vi går vilse om vi ser den som ett redskap för en unken tv-lek.

Som sagt; jag förstår att man kan falla för det. Jagkunde falla för det. Men just det här fallet hoppar jag över genom att välja bort det här tv-programmet. Inte för att vi måste vara supernyttiga och bara göra vettiga saker hela tiden. Lite harmlös totalt onödig underhållning är absolut nödvändigt ibland. Jag har bara så svårt att se just det här som enbart harmlös underhållning.

Han är en sådan pappa som snyter andra barns näsor. Han är en sådan pappa som frågar om våra vänners barn vill sitta i hans famn en stund och sedan pratar de om barnets liv och vardag. Och jag ser hur barnen växer i hans närhet. Jag ser det jag redan vet; han är den bästa av fäder. Och han är mina barns pappa.

När jag valde honom visste jag att jag valde den snällaste man jag träffat. Men jag visste inte att jag valde den bästa tänkbara pappan åt mina framtida barn. Hoppades förstås. Men tänkte ärligt talat ganska lite på just det och visste lika ärligt talat ytterst lite om den pappa han skulle komma att bli.

Ibland känns det som om Fredrik är svaret på alla frågor om varför mitt liv är som det är. Ibland vet jag att det inte är riktigt hela sanningen, men nog är han minst sagt avgörande.

Just det att han är den förälder han är avgör mera än det mesta. På ett bra sätt. Ett riktigt bra sätt.

Det är läggdags och Ingrid ska egentligen sova. Istället bläddrar hon febrilt i lådan med framkallade fotografier. Hon måste hitta en bild innan hon kan somna.

Och där är den! Med bilden på henne och kusin Edith kommer hon sedan till ro.

Morgonen därpå pratar hon och jag i bilen på väg till förskolan. Och plötsligt säger någon av oss något om sommaren.
– Nej! utbrister Ingrid häftigt. Jag får inte tänka på sommaren. Då börjar jag sakna Edith så mycket att jag börjar gråta.

Det är som det säger, våra förstfödda flickor. De är kusiner sådär annars men systrar på sommaren.

Om en månad blir Arvid två år. För mig är två år en nästan magisk gräns. Jag hann nämligen vara mamma i två år innan jag kom fram till att barn faktiskt var en bra idé. I två år hade jag då hejdlöst älskat den lilla som blivit vår, men i två år hade föräldraskapet samtidigt skavt och slitit på mig. Jag hade inte landat i allt det nya. Jag hade inte hittat min mammaroll. Jag ville egentligen så mycket annat än allt det som var förknippat med att ha barn. Ibland kändes det som om kvällsgröten kvävde mig.

Jag var inte beredd. Jag hade inte en aning. Jag visste inte att kvällsgröt kunde kännas så mycket.

När vi började drömma om ett barn till var drömmen liksom grusad från början. Vi var beredda på en tvåårig kamp. Två år av sömnbrist och trasig hud. Läkarbesök och en liten som ofta var arg. Men vi trodde oss veta att dimman skulle lätta efter de två åren och att det absolut skulle vara värt det.

Nu närmar vi oss den dag då de första två åren i vårt andra barns liv har gått. Och vi fick ju så fel. Så våldsamt fel. Den kamp vi hade laddat upp för uteblev. Det vi fasade för och räknade med blev aldrig verklighet. Inte en enda dag har jag tvivlat på att ett andra barn var en bra idé. Varje dag har jag varit tacksam. Att vi fick en sådan här start har varit en ofantlig nåd. Så olika det kan vara.

Kvällsgröten kväver mig inte längre. Jag tycker fortfarande inte om den. Jag är egentligen inte gjord för de rutiner som småbarnslivet innebär, men jag är ännu mindre gjord för det kaos som skulle uppstå om vi slängde ut regelbundenheten genom köksfönstret.

Jag vet nu att det är oerhört övergående, allt det där som stör allra mest med en liten som ännu inte fyllt två år. Så jag suckar och vet att det snart är lättare. Nu vet jag också att det är oerhört övergående, allt det där som är helt fantastiskt med en liten som ännu inte fyllt två år. Så jag suckar och vet att det snart är tommare.

Jag försöker ta vara på. Jag lyckas ibland. Ibland för det mesta.

Mitt i sjukdomseländet fick Arvid feber. Ingrid fann sig snabbt och skrev brev till sin bror. 23 brev.

Brev som andas den syskonkärlek som präglat deras relation från första början.

Häromdagen sa jag visst att våra barn är svältfödda på kärlek efter att en eller två av oss föräldrar varit sjuka i över en vecka. Jag tar tillbaka det. Ändrar det åtminstone lite. Föräldrakärlek borde de få bada i nu, men visst har de fått och gett kärlek också under denna undantagsvecka.