I dagarna har sexuella övergrepp inom kyrkan lyfts fram. Och mitt redan från början sköra hjärta bara brister. Hur grym kan människan vara? Hur fruktansvärd kan verkligheten vara?

Jag blir så matt när skadeglädjen ibland kan skymta mellan raderna. Någon länkar på facebook och antyder att det händer igen, driver med dem som kallar sig troende och gör sig lustiga över hur de som borde visa mest kärlek gång på gång misslyckas.

Att det finns rum för skadeglädje här övergår mitt förstånd. Var det alltså nästan värt den unga människans lidande? Att få vrida om kniven i kyrkans hjärta riktigt ordentligt? Att göra sig rolig och märkvärdig i den mening som länkar till en artikel om ett sexuellt övergrepp??

Nej, på riktigt.

Den sorg som jag känner varje gång något sådant här kommer fram är svår att sätta ord på. Och jag brukar inte ha svårt att sätta ord. Förtroendet att ta hand om andras barn, vare sig det är inom skolans eller kyrkans väggar och vare sig det är små eller stora barn, är det största och känsligaste av förtroenden. Varje gång någon av oss missbrukar och misslyckas skakar jorden under också mina fötter.