Goda tvåor

Min vän Christa Mickelsson skickade en bild som hon tog utanför salen medan jag talade inne i salen i Borgå i lördags. Samma bild finns också i Kyrkpressens galleri från helgens stiftsdagar. Och nog förstår jag ju varför.

Christa menade att hennes egna barn ju är världens sötaste, men att våra är goda tvåor. Det är antagligen den finaste komplimang barn kan få av andra barns föräldrar.

20131118-230950.jpg

En kort morgonhälsning

Så kom det sig att Arvid var ett år en månad och nio dagar när vi första gången som tvåbarnsföräldrar sov en hel natt utan att höra så mycket som ett pip av något av barnen.

SÅ onödigt att jag vaknade av att ogjorda saker snurrade i mitt huvud redan en timme före vi ska vakna.

Ändå är jag utvilad på ett sätt som känns obekant men välkommet. Det här får väldigt gärna bli ett löfte om vad som komma skall.

Pyjamas

Söndg är pyjamasdag. Varför Fredrik tuggar på en galge vet jag inte.

20131117-231901.jpg

Kvart över tre klädde jag äntligen på mig åtminstone nästan respektabla kläder. Sedan väckte vi Arvid, gav honom mellanmålsmjölk, läste en bok för Ingrid, grälade om utebyxor med Ingrid, gav Ingrid mellanmål och promenerade och kom för sent till gudstjänsten som började halv fyra. Vad trodde vi?

20131117-232144.jpg

Och efter gudstjänsten hade vi jatkot hemma hos oss med Benji och Eva. Arvid rev stället och Ingrid krävde rätt mycket av Evas uppmärksamhet. Jag hoppas de ändå vågar komma hit igen för vi tycker så mycket om dem.

20131117-232402.jpg

Livet känns konstigt

Torsdagen den 31 oktober fick jag ett textmeddelande av en av de närmaste. Livet känns konstigt när du inte är i form. Har känt det ända hit på något underligt vis.

Sakta men säkert börjar jag våga tro att det håller på att bli bättre. Men sista halvan av oktober och största delen av första halvan av november var nog inte den muntraste av epoker mitt liv. Ingen egen katastrof – men nog någon annans – och en egen vardag där mycket av det vanliga trasslade till sig på ovanliga vis.

Att någon annan känner att hennes liv är konstigt för att jag inte är glad – det är fantastiskt. Om jag någonsin känner mig ensam känner jag fel.

Bidraget som uteblev

I september förra året hade jag en plan. Under den tid som Fredrik eller jag skulle vara föräldraledig skulle jag inte köpa några nya kläder. Alls.

Snart är våra föräldraledigheter slut. Och hur har det gått?

Tack, riktigt dåligt. Riktigt, riktigt, riktigt dåligt.

Det började med några amningsvänliga plagg i november. Och det behövde kanske bli lite så eftersom de flesta av mina plagg är väldigt amningsovänliga klänningar. Men det ursäktar på inget sätt att jag någon gång i april plötsligt köpte två klänningar från marimekko. Och ungefär där tog min shoppingstrejk slut.

The rest is history, kunde man säga. Mindre vacker history.

Så jag tänkte göra ett nytt försök. Göra ett bättre försök.

Någon kan tycka att det väl är onödigt eftersom jag bevisligen inte klarar av det. Själv tänker jag att mitt försök förra året ledde till ytterst få inköp under ett helt halvt år och att det när det gäller mig ändå kan ses som en liten seger, åtminstone som ett steg åt rätt håll.

Till Borgå

I något skede idag tog jag på mig turkosfärgade strumpbyxor och en svart klänning och insåg att svarta klänningar blir trista på bild.

20131116-201058.jpg

Sedan åkte jag och familjen på stiftsdagar i Borgå där jag talade på ett seminarium om frivilligas engagemang i församlingen.

20131116-201122.jpg

Jag önskar att jag hade vetat

I tisdags skulle jag inför en publik tonårsflickor berätta om något som jag vet idag och som jag önskar att jag hade vetat redan när jag själv var i deras ålder.

Jag talade om hur vi ofta redan ganska tidigt i vårt liv skapar mönster som vi sedan håller fast vid tills någon slags livskris drabbar oss. Många jobbar stenhårt i gymnasiet för att komma in på en utbildning där de också kommer att jobba stenhårt för att sedan få ett jobb som också kommer att kräva stenhårt jobb.

Jag valde väldigt medvetet i gymnasiet att satsa mycket på det som var viktigt för mig och satsa ganska lite på det som inte spelade någon roll för just mig. Jag utgick från att jag med den insatsen skulle kunna komma in på en utbildning som intresserade mig och sedan få ett jobb som också skulle intressera. Och just precis så gick det ju sedan.

Min förmåga att välja och välja bort, satsa och inte satsa har jag hållit fast vid sedan dess. Den ger jag inte bort. Men jag ger den gärna vidare.

Det andra jag talade om var att vi människor ändå blir ganska lika till sist. Och till och med ganska tidigt. Att väldigt få människor är märkvärdiga längre när de är trettio medan många tonåringar verkar vara livrädda för att försvinna i mängden och ständigt jagar det unika, det märkvärdiga, det synliga, det uppmärksammade.

Jag tror ju att vi är ganska vanliga allihopa och det finns något så brutalt skönt med att sluta försöka vara märkvärdig. De där snyggaste pojkarna i högstadiet är faktiskt inte fotbollsproffs idag som bor i Spanien och är gifta med fotomodeller. Nej, de bor i Jakobstad och jobbar på bank. De har småbarn som blir sjuka och fruar som ser ut ganska mycket som vi andra. Vi är människor.

Vad önskar du att du hade vetat när du var tonåring?

Nya tider

Gott folk! Det är nya tider på den här bloggen. Jag har en ny telefon. En med en bra kamera. Dessutom har jag åtminstone nästan lite fritid igen. Var beredda på inlägg. Och bilder.

Först ut: dagens dagens outfit.

20131115-193310.jpg

Ett nytt livsmål

På kvällens föräldramöte, när salen tömdes på föräldrar snubblade jag lite otippat plötsligt över ett nytt livsmål. Den dag jag och Fredrik går på föräldramöte när Ingrid är abiturient vill jag hålla Fredrik i handen när vi lämnar salen. Må jag alltid vilja hålla hans hand.

Livkortet

Ingrid ska få gäst. Om en liten stund ska dagiskompisen komma på besök tillsammans med hennes familj. Och nu ska klubbhuset städas. Klubbhuset är det rum som i icke-folkmun kallas Ingrids och Arvids rum.

Arvid tycker säkert också att klubbhuset ska städas. Men hans uppfattning om ordning och städning skiljer sig rätt ofta från andras. Han drar ut några lådor ur bokhyllan och härjar omkring. Sliter ner det som Ingrid plockat upp.

Och Ingrid blir upprörd. Med rätta.

– Kom och ta bort Arvid, ropar hon upprört. Och sedan gestikulerar hon vilt och pekar på oordningen omkring henne.

– Är det här något liv, va? Är det det? Nej, just det!

Hon drar livkortet. Igen.

Och det fungerar. Igen.

Klubbhuset blir städat. Arvid hänger i köket istället. River ut tepåsarna ur sina förpackningar. Tuggar på muffinsformar. Det vanliga. Och jag frågar mig också om det här är något liv, när jag för fjärde gången samma dag plockar upp samma tepåsar.

Men jag vet ju att svaret är att det visst är något liv. Det är liv med en ettåring.

Och ett liv som är övergående i allra högsta grad.

Säg det till muffinsformarna som såg sin sista stund i ett relativt tandlöst men skoningslöst gap.