Jag vet inte hur du känner för din syster. Men en dag för ungefär en vecka sedan började jag plötsligt gråta för att jag saknar henne så mycket i min vardag. För att vi nästan alla dagar i året måste längta efter varandra och så få dagar får vara tillsammans.
Jag kan på rak arm faktiskt komma på ganska många betydligt sämre orsaker till val av hemort än att en älskad syster finns där.
Nästan för lycklig 
älskar dig!
Jag dig.
Jag fattar. Och då bor min syster inte såå långt borta, i alla fall inte i ett helt annat land. Saknad är nog något av det värsta och bästa som finns.
Så är det, med saknad. Och det finns ju också vänsaknad. Jag vet en som ska stillas på fredag.
Just nu, sedan ett drygt år tillbaka, har jag alla mina fyra syskon här i trakten. Och jag känner mig så galet privilegierad för att jag har dem!
Härligt att du uppskattar! Jag unnar och avundas!
Oj så jag förstår dig. Började storgråta då jag skulle sova en kväll, för jag började sakna min syster (en av dem) så. Hon bor i London och vi ses alldeles för sällan. Och då vi ses blir det alldeles för hastigt.
Oj, London! Det var i sanning illa. Vill hävda att det nästan är en mänsklig rättighet att få ha systrar närmare än så.