Vår första princip

Det här inlägget som hänvisade till det här inlägget fick mig att komma ihåg den här frågan som jag fick i en kommentar en gång.

Frågan lyder: kan inte du som skriver så fint berätta lite om era uppfostringsprinciper? vad håller ni hårt på, vad är ej så viktigt? vad hade ni kanske tänkt hålla hårt på men fått skippa?

Det är intressant, rentav spännande, det här med uppfostran av barn. Laddningen ligger väl i det faktum att det är så fruktansvärt känsligt. Det kanske allra sista man får kritisera hos en människa är hennes sätt att vara förälder och ta hand om sina barn.

Jag tror gott om folk. Jag tror att vi alla gör så gott vi kan, speciellt som föräldrar. Visst kan jag ibland bli förvånad när jag från sidan ser hur lite en förälder faktiskt kan. Jag kan också bli arg, besviken, mörkrädd. Och ändå håller jag fast vid att föräldrar, i de allra flesta fall, gör sitt bästa. Sedan kan det där bästa se väldigt olika ut beroende på föräldrarnas förutsättningar som i sin tur kan se väldigt olika ut beroende på omständigheter, ekonomi, hälsa, relationer, välmående eller brist på detsamma.

Det är synd om föräldrar som inte klarar av att vara föräldrar. Det är ännu mycket mera synd om deras barn. Hjälpen borde vara mera lättillgänglig för det blir så lätt så övermäktigt och man fastnar så fort i dåliga vanor.

Vi har några principer vad gäller barnuppfostran. Här kommer den första:

föräldrar som lever nära oss brukar ofta poängtera det faktum att vi aldrig verkar skrika åt våra barn. Och det är ett aktivt val. Vi undviker helst att skrika och lyckas faktiskt med det rätt ofta. Det är svårt att hålla sig i skinnet ibland, men jag tycker att det man uppnår med skrik är så tråkigt. Jo, det kan hända att barnet då i stunden gör som du vill. Men det är ju inte för att barnet förstår varför du har rätt (om vi utgår från att du har det) utan för att du skrämde barnet med ditt skrikande. Jag vill inte skrämma mina barn. De gånger jag brutit mot våra principer och ropat åt Ingrid har jag sett något i hennes ögon som inte ska finnas där. Helst aldrig. Och absolut inte när hon ser på sin mamma.

Dessutom inbillar jag mig att det skrik som ”tar” när ett barn är två år knappast räcker speciellt långt mera när barnet är åtta. Rösten måste höjas för att effekten ska upprätthållas. Och jag vill inte göra det. Jag vill inte gasta högst i kvarteret när mina barn är tolv.

Jag vill också lära mina barn att tala och diskutera och argumentera och resonera. Allt sådant bara dör de gånger jag ger efter för instinkten och skriker. Det finns inget positivt kvar.

Det har mellan raderna skymtat fram en bekännelse om att det händer att jag inte gör som jag vill göra. Ja, jag ropar ibland. Och då får jag be om förlåtelse. För jag vill inte vara en sådan förälder som ropar. Jag tror att jag gör fel de gånger jag ropar åt mina barn. Att något i mig dör när det händer. Att något i dem gör det också.

 

4 reaktioner på ”Vår första princip

  1. Tack för en spark i baken. Jag stannades upp, fick inse mina tillkortakommanden, uppleva nåd, vilja bättring och börja på nytt. Och fick en fin dag med tre älskade busungar. Så tack, för att du skrev det jag just nu behövde höra.

    • Tack, Eva, för din kommentar! Vad roligt om mitt inlägg på något sätt kunde föra något gott med sig. När jag läser det nu känns det präktigt mer än något annat, men det är lika ärligt som präktigt och då får det vara så. Fint att du och pojkarna fick en god dag! Bättre än så blir det inte.

Lämna ett svar till amandas Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s