Jag vet att det redan är flera dagar sedan jag var på bröllop, men jag kommer inte riktigt över det. För det var speciellt. Det fanns en sällsynt och alldeles unik känsla och anda. Det genuina och hjärtliga tog så mycket plats att allt som påminde om konstlad artighet inte hade en chans.

Sekunderna före jag kramade brudgummen hejdå gav han en av sina vänner bara en ”kort kram” som varade minst en halvminut. Sedan såg de två männen i trettioårsåldern varandra i ögonen och sa att de älskade varandra. Utan ironi. Utan fylla.

Bara det.

Det var ett sådant där bröllop där jag ville stanna kvar. Jag skulle i något skede ha velat resa mig, klinga i det glas jag tagit med mig till festen och föreslå att alla vi som var på festen skulle stanna kvar där på gården för alltid. Kan vi inte alltid bara ha det så här? Äta gott? Sjunga? Lyssna på musikframträdanden? Dansa? Mötas? Verkligen mötas? Skratta så att tårarna rinner? Försiktigt lära varandra vad självdistans är i en värld där så många tar sig själva på så stort allvar att de missar precis alla andra människor som finns omkring dem? Påminna varandra om vad kärlek är och för alltid sträva efter att växa i att älska mera, hoppas mera, tro mera?

Så kände jag.

Och jag tror inte jag var den enda.

Och först här och nu medan jag återblickar och minns inser jag varför jag inte kunnat komma över bröllopet; det var en försmak av himlen.