White trash

Jag arbetar för brödfödan, jag tar bussen hem sedan. Jag ammar mitt barn, jag städar lägenheten tillsammans med min man. Jag tar familjen med mig på fredagsmiddag på den hamburgerrestaurang som ligger närmast. Jag handlar flera olika sorters chips och glass i närbutiken. Jag bänkar mig framför teven och Let’s dance. Och jag tänker att finkulturen får ha det, att jag är white trash så det förslår och att jag på något plan bara älskar det.

Och att det faktiskt finns större dödssynder än att vara white trash.

Ibland förstår jag mig ännu mindre än vanligt på den här världen och de värderingar som råder i den. Jag kan tycka att vi ser så märkliga saker som människors största problem. Det är som om sunkighet skulle anses vara en värre egenskap än själviskhet, girighet och falskhet. Hur blev det så?

Stallflickors gunst

Hon är bra på mycket, kvinnan i mitt liv. Men inte på att gå. Ni har hört det förr och ni lär höra det igen. Hon är inte bra på att gå. För att underlätta har vi sedan några dagar tillbaka skapat berättelser tillsammans medan vi vandrar till och från bussen.

– Mamma, du får hitta på första meningen för du hittar alltid på så bra i början, säger hon idag.

– Okej. Det var en gång en stor, brun häst som hette…

– Markus. Och han var en fin häst som alla tyckte om. Alla hästflickor i stallet tyckte så mycket om honom.

– Men… (Jag försöker lära Ingrid redan nu att alla goda berättelser har ett men, att det alltid finns en konflikt)

– Det var bara hans fru och barn som inte tyckte om honom. För han var en dålig pappahäst som aldrig lagade mat och städade. Han var som ett barn som bara gnällde och ville att andra skulle hjälpa honom med allt möjligt. Och mamman och barnen orkade inte med det.

—-

Jag kommer inte ihåg upplösningen. Men jag älskade och älskar fortfarande inledningen. Vilket bra problem! Ser ni det framför er? Den stora bruna hingsten som vinner alla stallflickors gunst men hemma beter sig som en bortskämd snorunge? Jag ser och jag roas.

Och jag kan inte för mitt liv förstå hur min fyraåring, som är välsignad med den bästa och mest aktiva av pappor, har kommit på en sådan konflikt.

Sex månader

Vid den ärofyllda åldern sex månader är Arvid 67 cm lång och väger 7,4 kg (mätt och vägd på rådgivningen igår, så uppgifterna är tillförlitliga). Hans huvud mäter 45,7 cm i omkrets.

Han kan åla sig framåt, det gjorde han första gången på Umeå-kusinernas köksgolv den 1 april. Mycket medvetet sträcker han sig efter saker, så tiden då vi kan förvara korkar, skruvar och vigselringar på golvet är härmed över. Igen.

Han äter fortsättningsvis mycket och gärna. Att han kan dricka mjölkbaserad välling och äta mjölkbaserad gröt känns skumt. För en som är van vid att bebisar är allergiska så det förslår känns det nästan som att hälla i honom gift, men jag vänjer mig väl snart. Han äter också kött sedan en vecka tillbaka och gillar det mycket.

Under den senaste tiden har han varit drabbad av först magsjuka, sedan av förkylning med feber, våldsam hosta och snuva samt nu igår av vaccinationsfeber. Han har under press visat att också han kan vara missnöjd när livet behandlar honom orättvist men i regel har han fortsatt vara på ett alldeles utomordentligt bra humör. Glad, harmonisk och nöjd. Allt fungerar fortsättningsvis och det första halvåret har varit en jättefin tid. Vad som än kommer sedan senare någon gång kan ändå aldrig ta det faktumet ifrån oss; vi fick en drömstart som fyrapersonersfamilj. En drömstart.

Flytta

Linn och hennes familj ska flytta till Österbotten.

Peppe och hennes familj ska flytta till Los Angeles.

Eva och hennes familj ska flytta till Kenya.

Jag och min familj ska inte flytta någonstans.

Men vi ser de livsval som andra gör och vi funderar på det livsval vi själva gjorde en gång. Det kändes i tiderna så väldig gott att fatta ett medvetet och aktivt beslut och flytta hit till Helsingfors. Som vi valde det.

Som jag tycker om aktiva val.

Jag vill bo här för att jag vill bo här eller för att jag tror att vi ska bo här, inte för att vi fastnade här. Snart tror jag vi ska göra ett val igen och det kan med stor sannolikhet hända att det valet blir att stanna kvar och fortsätta precis som nu. Men det finns frågetecken i vår framtid och de aktualiserar ändå valet av liv, i såg hög grad som vi människor nu kan välja liv själva. Jag väljer hellre mitt liv en gång till än bara stannar kvar i det utan att riktigt komma ihåg varför.

Sliten kvinna

Jag är en sliten kvinna. I tre nätter har nattsömnen varit verkligt svag om inte direkt värdelös. Arvid är hårt drabbad av feber, hosta och snuva. Han har haft och har ännu i skrivande stund en lekamlig temperatur på 38,5 grader och visar sitt sämsta jag både dag och natt, den arma stackaren. Så där som sjuka bebisar gör.

Mitt i eländet händer det faktiskt att jag får spader. Den redan lite utmanande vardagen med familjeliv på 30 kvadrat gör att jag flippar mellan varven när en av fyra mår dåligt och inte drar sig för att visa missnöje vid alla tider på dygnet. Men för det mesta går jag faktiskt omkring och känner mig ödmjukt tacksam. För dessa tre slitsamma, tråkiga och frustrerande dagar med sjuk bebis är undantag. Och de påminner mig om mitt första år som mamma då förkylningar, maginfluensor och öroninfektioner var så frekventa gäster att de tog sig ett eget rum i vårt hem, vilket i sin tur påminner mig om att åkommorna inte verkar veta var vi bor den här gången. Så visst klarar vi det här, i den stora tacksamheten över att vi så sällan måste numera.

Inte alltid redo

– Jag undrar hur det kommer att kännas att föda barn med rumpan, säger Ingrid.

– Mmm, säger jag. Många av mina egenskaper kunde tyda på att jag är som gjord för dylika samtal, men jag har just kommit ur duschen och är tydligen inte alltid redo.

– Du har sagt att det tog ganska ont att föda Arvid. Jag undrar om det kommer att göra ont när jag är stor och blir mamma. Eller om det kommer att liksom kittla mera.

– Mmm, säger jag igen. Fortfarande nyduschad, fortfarande inte alltid redo.

– Ja… Inte vet jag, säger Ingrid och låter som en pensionär som snart ska byta samtalsämne. En bebis är ju ändå ganska stor och en snippa ganska liten.Och sedan blev jag räddad av Let’s dance. Vi får ta det där en annan gång.

Påsken 2013

– strilade vi den uteblivna sportlovsresan i linsen och åkte till Umeå

– fick barnen inom loppet av av 24 timmar träffa alla sina elva kusiner

– åkte vi med vasabåtarnas båt mellan Vasa och Umeå

– saknade vi inte RG1 en enda gång

– skidade jag nästan 20 kilometer efter en skidpaus på drygt fem år

– åt jag helt utan överdrift, ångest och skam åtminstone 2,5 kg lösgodis

– var amma eller inte amma en av de största frågorna för mig personligen

– grät jag tre gånger på påskgudstjänst

– tog hemresan Umeå-Helsingfors 11,5 timmar och den avverkades på en enda dag

– hade Arvid magsjuka en dag och var svag på sömn och humör ett par dagar efter det

– gick Ingrid påskhäxa med några kusiner på påskafton (alla andra i den trakten går på skärtorsdag)

– blev Ingrid och ovannämnda kusiner så besvikna då det inte fanns något godis i en av gårdarna att de vägrade gå hem

– drabbades jag av samma känslor som alltid efter några dagar med min syster och hennes familj; det måste vara en direkt konsekvens av syndafallet att vi inte bor på samma ort