I januari 2007 (hjälp, tänk att det är så länge sedan!) var jag och min dåvarande flock på mediespråk i Vasa. Min flock bestod just då av åtta andra journalistikstuderande vid Åbo Akademi.
Seminariet i själv var ren njutning. Jag sög åt mig kunskap och insikter. Visste att det vad det här jag ville göra, det här jag var född för att göra. Älskade varje sekund. För att inte tala om varje smakbit, maten var brutalt god. Festen var så bra att jag till och med minns vad jag hade på mig. Allt var gott.
Men. Det låg en tyngd i mitt unga hjärta. Bekymmerslösheten var inte allena rådande.
Mitt första mediestudieår var det dittills roligaste, intensivaste, bästa, lärorikaste och mest spännande under hela min studietid. Men mitt i allt det där var det också det mest stressiga. Inte för att dagarna var outhärdligt långa eller för att uppgifterna krävde orimligt mycket. Men för att den stora konkurrensen hela tiden fanns där i bakgrunden.
Jag vet faktiskt inte om det var någon lärare som upplyste oss om den eller om vi själva anade oss till den. Eller om vi läst om den i tidningen. Eller hört rykten om den av äldre studerande. Hur det än var visste jag på det där seminariet i januari 2007 att jag antagligen inte skulle få ett jobb. Och absolut aldrig någonsin ett fast jobb. Jag tror att de andra i flocken tog det mera lättsamt (rätta mig om jag har fel) men jag som känslig och dramatisk individ tyckte att det fanns en press där. En press som jag absolut inte bara hatade, men en press som definitivt påverkade min sinnesfrid.
I januari ska ju sommarjobb småningom sökas och konkurrensen om dem var förstås påtaglig kring mediespråk 2007. Den var på inget sätt inbillad när nio personer bosatta i Vasa vill ha sommarjobb i den finlandssvenska medievärlden.
Vad jag nu skulle säga till mig själv för sex år sedan idag?
Du är inte sämre imorgon än idag även om du imorgon får veta att du inte får sommarjobbet du helst vill ha.
Och att nästan alla i min flock idag faktiskt jobbar med journalistik eller information. Förutom den där ena kufen som återgick till sin A-plan och blev modersmålslärare istället. Och vi var ingen magisk årskurs. Vad vi själva än trodde.
Och så skulle jag bedyra att det som en av våra lärare sa en gång är sant; i den här branschen finns det alltid jobb för bra människor.
Nästan för lycklig 
När jag gick linjen -99 fick vi bara höra hur alla skulle riva i oss då finlandssvenskarns skulle få egen tv-kanal och allt… Två år senare började sparkraven och sedan dess har jag bara hört om osthyvlar och yxor. Men jag tror du har rätt, de som är aktiva och vill brukar förr eller senare få jobb och orkar man i tio år kan man t.o.m få fast anställning 🙂
Ja, det har nog varit många hyvlar och yxor sedan dess. Har nog några i min gamla flock som får kort kontrakt på kort kontrakt. Och även om det ju alltid ordnar sig så kan jag tycka lite synd om dem eftersom det ju ibland är skönt att veta HUR det där ordnandet ser ut. Till exempel när man är föräldraledig.
Hej där!
Jag tycker att din lärares kommentar var rätt hemsk. Den späder bara på konkurrensen ytterligare.. Om jag hört en dylik kommentar under min studietid hade jag antagligen tänkt, hjääälp om jag inte får jobb nu är jag inte bara arbetslös, utan också en dålig människa.. Och hade jag idag varit arbetslös journalist och läst den kommentaren skulle jag nog blivit ledsen.
”Du är inte sämre imorgon än idag även om du imorgon får veta att du inte får sommarjobbet du helst vill ha.” Jepp. Det borde vi alla minnas. Människovärdet är inte beroende av om man har jobb, inte har jobb, inte alls! Jag tycker att vi i vår kultur alldeles för mycket bygger vår identitet på vad vi jobbar med. Du är vad du gör typ…trist!
Tack! Jag tycker att din kommentar är väldigt bra och när jag läser min lärares kommentar med dina ögon inser jag ju att det kan ha låtit just så. Jag borde kanske förtydliga att han nog menade att vi alla var bra människor och att vi inte hade något att oroa oss för. Säkert menat som uppmuntran, och tolkat så i kontexten. Ibland låter det bara så fel när man uttrycker sig kort.
Och världens idé om att vi är vad vi gör är skräp. Jag är alltid mycket mera än så. Och på sätt och vis också mindre. Men på inget sätt just det.
Och jag som sitter och avundas alla som får mingla i Vasa as we speak…
Jag skulle sakna om du var där!
Men vet du vad? Ifall du inte jobbar ihjäl dig i februari finns det möjlighet för dejt i din stad! Återkommer.
Jo, det tänkte jag också sen. Att det nog säkert var menat som en uppmuntrande komplimang till er, och i den kontexten blir det ju fint! Ta patent på den idén och bli rik..:) För någon dag kanske vi alla kommer att inse att det är just så!
Jag tycker det är sorgligt att en person som en dag känner sig som en bra yrkesutövare med koll på saker och ting kan känna sig sämre dagen därpå för att den fått ett nej. Trots att personen ju med högst sannolikhet faktiskt är ännu bättre dagen därpå. Jag önskar att jag själv och alla andra skulle bli mindre benägna att avgöra vårt eget värde utgående från andras bedömning.
Tack Amanda! Linn och jag satt och myste när vi läste din text där i den stora salen full av konkurrenskraftiga människor. Inte mycket som förändrats sen 2007.
Så synd att konkurrensen ännu råder. Den är tyvärr så ofta av ondo. Får människor att göra mera och/eller annat än det de borde och vill. Det är en hård värld. En konstig värld. En messed-up värld.
Nä nu måst jag ba kommentera igen. Dels för att jag aldrig såg konkurrensen som du beskriver, åtminstone inte som nåt negativt, och dels för att jag gått och funderat på detta inlägg ända sen fredags.
Ett: jag har inte vetat att du ( och kanske sju andra) upplevt konkurrensen som du beskriver ovan. Allt man känner är ju subjektivt och så ska det vara, fine. Men två: det som jag däremot int fattar är varför konkurrens bland unga, vuxna och smarta människor som högst antagligen vill ha en karriär, är bara negativt? Hur borde det då vara? Hur är det messed up? För som jag ser på år 2007 konkurrerade vi inte med varann (förutom om sommarjobb, men alla sku ändå få ett stipendium, ingen sku bli utan jobb), utan snarare peppade varann för att på en personlig nivå bli bättre journalister.
Åh, Anna, du är fantastisk.
Ett: Jag tror faktiskt inte att ni andra upplevde konkurrensen om sommarjobb på samma sätt som jag. Jag är ju en så känslig och dramatisk och analyserande själ att jag blir alldeles matt av mig själv ibland.
Två: Du upplevde säkert noll konkurrens om sommarjobben. Ville du ens ha ett i Vasa?
Tre: Konkurrensen är inte alls bara negativ och det du säger om att peppa varandra är ju bara positivt. Men vad vi än kallar det blir det ju onekligen negativt när en människa som egentligen vill, borde eller rentav måste vila eller pausa känner att hon istället är tvungen att ta alla chanser hon får. Jag var jätteglad över att jag den där sommaren fick till och med två sommarjobb. Och även om jag kände på mig att jag var lite för trött för att orka med två krävande jobb under en enda sommar så kände jag att jag måste tacka ja. För att visa vad jag gick för. För att få in en fot. Fast jag på något plan kände att jag borde ha vilat. Sedan tvingade ju kroppen mig att vila. Men självvald vila är alltid bättre.
Ett: jag blir aldrig matt av dig.
Två: helt sant, men menade konkurrens ur ett bredare pespektiv – inte bara sommarjobbs-.
Tre: du sammanfattar ju egentligen allt med Gunttas ord – du sku finnas precis där du är nu även om du tackat nej till det andra sommarjobbet för sex år sedan. Till exempel. Men då kunde du ju inte veta det. Och efter att i dagens läge fått se hurdana typer söker sommarjobb/praktikplats hos oss, märks nog sanningen i Gunttas ord riktigt, riktigt tydligt – konkurrensen upplever nog jag som bara sunt efter att ha träffat förvånansvärt många sådana utbildade människor som antingen aldrig haft ens ett sommarjobb eller sådana som på arbetsintervju berättar på vilka villkor de kan tänka sig ta emot det eventuella jobbet.
Fyra: själv är du fantastisk. Saknar dig.