Jag vill utveckla en av tankarna i jämställdhetsinlägget, den här om millimeterrättvisa. Jag och min Fredrik har flera gånger fått höra att vi är så rättvisa. Som till exempel när vi i princip alltid alltid alltid bytte varannan blöja när Ingrid var liten. Och som när vi går in till henne varannan gång hon har ärende efter läggdags.
Jag tror att de här människorna nästan alltid har sett vår rättvisa som något positivt. Jag utgår från att det är fallet. Men jag har också väldigt många gånger fått höra människor hänvisa till rättvisa som något negativt, när de säger att man ju inte ska sträva efter millimeterrättvisa eller rentav att det inte går att sträva efter det. Och många av de gångerna har jag sagt det politiskt och socialt korrekta och accepterade; nå nej, förstås inte.
Men på senare tid har jag ibland vågat mig på att istället säga; nähä, varför inte det? Och det brukar vara svårt att ge ett bra svar. För argumenten emot rättvisa är ju (och ska väl vara) svåra att hitta. Och jag har också insett att det ju egentligen aldrig är millimeterrättvisa som kritiseras med ett sådant påstående utan meterorättvisa som försvaras. Och den orättvisan får väl folk försöka försvara med vilka argument som helst, men att göra det genom att hävda att millimeterrättvisa skulle vara problemet är i mina ögon inte riktigt hållbart.
Nästan för lycklig 
Men jag kan ge ett bra svar! Och nu talar jag förstås helt och hållet bara om mej själv, men: Det finns uppgifter som min man har en mycket mer naturlig fallenhet för. Och det finns saker som jag gör hellre och bättre. Och det är så befriande att veta, att jag inte behöver göra dedär grejorna som jag inte tycker om, som jag blir stressad av att göra. Som att att handla med barnen. Det är rena tortyren för mej. Och värsta lustresan för min man. Det skulle bara vara så JOBBIGT att tvingas göra det, för att det ska vara lika och rättvist. Jag gör hellre nåt annat, medan de handlar. Skalar potatis. Plockar ut diskmaskinen. Eller nåt.
När vårt första barn var nyfött och vi inte ännu hade hittat några roller, så eftersträvade vi nån form av dendär omtalade millimeterrättvisan, för att det inte skulle bli obalanserat. Men resultatet blev mest att vi var rätt så utmattade båda två, eftersom vi kände att vi måste göra ALLT. Nu är det mycket lättare, när vi hittat vissa ansvarsområden. Vi delar inte på allt, och vi delar inte exakt lika, men vi delar på jobbet och bördan.
Jag inser när jag läser ditt svar att jag måste förtydliga mitt inlägg lite. Eller så gör jag inte det och låter också andra protestera! =) För det finns förstås saker som jag gör och Fredrik aldrig gör. Och sådant som han gör som jag slipper göra. Jag är bara emot att man använder protesten mot millimeterrättvisa som ett försvar av orättvisa. För det är åtminstone enligt min erfarenhet nästan bara då som någon drar fram den där millimeterrättvisan. Det är ju så självklart att ingen familj kan räkna millimetrar på riktigt.
Min poäng är väl egentligen att millimeterrättvisa ibland faktiskt kan vara det mest rättvisa. Den bok jag läste öppnade mina ögon kanske främst för de ekonomiska konsekvenserna av att folk undviker millimeterrättvisa när det gäller föräldraledighet. Är det okej att kvinnor i allmänhet sparar ihop mycket mindre pension, till exempel? Eller att de lämnar långt efter i löneutveckling och därför tjänar mycket mindre? Eller har svårare att få jobb för att de har mindre arbetserfarenhet efter många år hemma med barn? Jo, det är naturligtvis okej så länge kvinnorna har en partner som drar in pengar och frikostigt delar med sig. Men när det inte blir så då? Vad händer om till exempel dödsfall eller sjukpension drabbar försörjaren? Eller något så vanligt som skilsmässa drabbar familjen? Då skulle millimeterrättvisa vad gäller föräldraledighet ha värmt åtminstone lite.
Det var min poäng.
Ja oftast är det ju den som gör mindre som inte vill ha millimeterrättvisa.
Varannan blöja fungerar inte för oss. Men nog varannan morgon och det är guld värt.
Men jag hittar nog sätt att kritisera millimeterrättvisa. Är man millimeter-likatrötta? Kräver man exakt lika mycket sömn och lika mycket egentid för att fungera? Ibland är en halvtimme på lokala biblioteket värt lika mycket som tio feta bajsblöjor. Är det tyngre att spendera dagen med en trotsig 3-åring eller en rätt så nöjd spädis? Om man verkligen vill att båda föräldrarna ska må bra så ska båda försöka se varandra och behoven för dagen. Men fungerar det inte så är millimeterrättvisa en bra lösning.
Absolut! Och som sagt, millimeterrättvisa finns nog ingenstans och ska kanske inte ens göra det. Men det är intressant att den termen används egentligen bara för att berättiga orättvisa. Så absurd är den tydligen. Och därför är det lite roligt att försvara den. För är den verkligen så mycket sämre än orättvisa?
Jag anser att ett (av säkert många) eftersträvansvärt sätt att leva i ett förhållande är att undvika millimeterrättvisetänkande om det är möjligt. Att se sig som en enhet som strävar mot ett gemensamt mål. Att den som kan/är ledig gör det som göras bör, den som har mest fallenhet för en sak och gör det smidigast gör, den som är trött vilar, det som som ingen orkar göra skjuter man upp ett tag, att båda gör sitt bästa utan att mäta och räkna.
Tillämpar man millimeterrätvisa eller bara metersrättvisa så tänker jag att man kanske kan börja se på den som man skall vara stark tillsammans med som en motståndare istället för en medkämpe.
Förstås är det här sättet att tänka kanske helt omöjligt i en stor del av förhållanden. Där man för att faktiskt få en jämnvikt i arbets- och ansvarsområden behöver rättviseregler och säkert behöver de flesta av oss sådana på ett eller annat sätt. Hur som helst kan jag bli lite irriterad över i-lands människornas millimeterrättvisetänk, varför är det så svårt att offra sig ibland och kunna finna en glädje i det istället för att totalt sura ihop?
Att rättfärdiggöra orättvisa genom att bespotta millimeterrättvisa är onödigt och såklart är rättvisetänk överlag något att sträva efter!
Min protest mot enhetstanken som lösning är alla små- eller storbittra kvinnor jag mött. Av någon anledning verkar det oftast leda till att kvinnan gör betydligt mera och har en klart större arbetsbörda. Som hon sedan ofta blir ledsen och/eller frustrerad över vilket inte på något sätt ökar enhetskänslan i familjen. Visst finns det undantag, men i de flesta familjer verkar ”äh, vi gör det vi har fallenhet för” leda till att just kvinnan gör enormt mycket mera. Och det är ju helt okej så länge hon är nöjd med det – han lär ju inte protestera. Men alla de kvinnor som gnäller på sina män och tycker att de är hjälplösa och hopplösa och bortskämda skulle troligtvis må ganska bra av lite mera rättvisetänk. Just för att familjen ska bli en bättre enhet.
Helt klart är det så som du skriver i många förhållanden, att kvinnor känner sig bittra och anser sig ha en större arbetsbörda men jag tror inte heller att det alltid är ett resultat av att man inte har gjort upp en rättviseplan. I vissa fall är det säkert det som skulle ha varit behövligt men jag tänker att det till stor del har att göra med våra personligheter och helt andra saker som gör att vi blir bittra och som leder till den arbetsfördelning man har i familjen. Då kan man hamna att gräva djupare efter lösningar samtidigt som ett konkret rättvisetänk-införande kan vara en bra nystart. Samtidigt är det svårt att lära gamla hundar sitta om det inte är något som har varit naturligt inbyggt i förhållandet från första början.
Den som har en inneboende drivenhet och vet vad den vill ser ofta till att uträtta just det, man som kvinna. Den som inte lika tydligt vet vad den vill eller är nöjd med både det ena och det andra kan lätt bli den som ställer sig vid sidan av och gör ”det som lämnar över” och just det kan kanske kännas som en större börda.
Det är också intressant att fundera vad en ”klart större arbetsbörda” är, hur jämför man det egentligen? Att ”kvinnan gör enormt mycket mera” är visst kanske det vanliga men det kan lika mycket vara en man som har den rollen. Hos oss gör min man enormt mycket mer på vissa områden medan jag gör enormt mycket mer på andra områden, det som för någon är en tung arbetsbörda kan vara det arbete den andre föredrar framom mycket annat.
Nåja, allt jag skriver baserar jag ju på mina snäva människokontakter här uppe i norrskogarna där jag faktiskt mest umgås med min egen man under dagarna och bara arbetar med saker och inte människor. Eftersom vi både delar arbete och fritid ihop så blir nog vår arbetsfördelning ett märkligt exempel och för oss fungerar ju just det där ostrukturerade. Vi är antagligen ändå rätt så fyrkantiga.
_ _ _
Det behövs de som står upp för kvinnorna som inte orkar stå upp själva, rättvisa är alltid bra och jag tycker att du skriver mycket intressant, inte bara ytskrap, så fortsätt så, mera sådant, de djupare tankarna är alltid intressanta att tugga på och genom andra lär man sig mycket nytt.
Det låter som om ni har hittat ett alldeles utmärkt sätt att leva och vara. Ni utstrålar båda balans och harmoni och då finns det ju ingenting att klaga på, varken för er själva eller någon annan. Jag tror samtidigt att er modell kan vara svår för många att kopiera eftersom de flesta (tyvärr) har valt att ha mycket mindre tid tillsammans än ni har. Just det tror jag nämligen att är en förutsättning för att man ska kunna titta mera mellan fingrarna när man planerar och delar upp arbete, att man vet hur den andra har det och vad den gör. Ofta gör vi inte det. Så lite ser vi av varandra. Jag har sagt det förr och jag säger det gärna igen: ni har valt bra! Var stolta och glada över de beslut ni gjort!
Att arbeta tillsammans har sina sidor det med men mycket tacksamma är vi ändå över den tid vi har ihop, hellre för mycket tid än för lite.
GRATTIS till era åtta år tillsammans, med er glädje och kärleksstyrka kommer ni långt, önskar er lika mycket lycka och kärlek i framtiden!
Tack, Aja! Tack! Och alla gånger hellre för mycket än för lite tid. Alla gånger!