Ja, jag läste ju Skriet från kärnfamiljen (läs mera till exempel här). Och mycket var intressant och allt var passionerat, och det passionerade brukar jag i allmänhet tycka om. Det är så fräscht och härligt med människor som brinner och vill saker. Och en hel del håller jag ju faktiskt med om, antagligen det mesta. Och jag antar att vi oftare än vi tror och vill erkänna faktiskt bara är produkter av det samhälle vi lever i. Eller offer för det. Om man vill lägga fram det så.
Och ja, för mig är jämställdhet viktigt. Och jag tycker till och med att millimeterrättvisa är det mest rättvisa ibland. Och att både alltid borde eftersträva den rättvisan, men förstås mera av kärlek till den andra än för att förändra samhälleliga apparater och göra sin medborgerliga eller systerliga plikt.
Men. Det som slog mig när jag läste boken är att jag känner, respekterar och älskar ganska många människor som inte alls tycker att jämställdhet är speciellt viktigt. Som inte alls vill dela på föräldraledigheten och som tycker att det vettigaste sättet att leva är att mannen sköter en del saker och kvinnan andra. Och även om man förstås aldrig kan se helt och hållet in i någon annan relation så verkar de ha det ganska bra tillsammans. Trots att kvinnan (enligt mig) ofta bär en orimligt stor börda och att mannen kommer löjligt lätt undan.
Det jag tänkte på när jag läste boken var att jag skulle vilja vara med när bokens författare möter någon av de här människorna i min vänskapskrets. Hur skulle diskussionen gå? Hur övertygar man en nöjd människa om att hon faktiskt är ett stackars offer som borde värna mera om sig själv? Hur får man en sådan människa att tycka att jämställdhet är viktigare än att vardagen fungerar och familjen är balans? Är det ens det?
Det är det ju inte för mig. För mig har jämställdhet aldrig varit ett självändamål. Men det är en livsnödvändig förutsättning för att vår vardag ska fungera och vår familj vara i balans.
Vad tänker du?
Nästan för lycklig 
Jag tänker att detta med balans är nyckelordet. Ibland brukar jag fråga min man om han känner sig utnyttjad, och så frågar jag mig själv det samma, och hittills har vi båda nöjt svarat nä. Det finns hundratals saker i detta hushåll som han alltid gör. Och det finns lika många som jag alltid gör. Och så finns det massor vi delar på. Jag tror att man måste låta talang och läggning styra en del, och den där kärleken som unnar den andre allt, resten.
Att inte känna sig utnyttjad är nog en bra grund. Vilken lycka och glädje att ingendera av er behöver känna sig så!
Konstigt hur Skriet från Kärnfamiljen känns lite gammal redan nu. Men så här resonerar jag: jag tycker inte att man ska tillrättavisa sina medmänniskor och lära dem leva RÄTT. Det finns inte bara ett rätt och det är mycket arrogant att tro att man kan lära andra leva. Men det finns en poäng i att vi inte är ensamma öar helt oberoende av varandra. Hur gärna vi än skulle tro att just vi inte påverkas av strukturer eller att vi inte påverkaR strukturer gör vi det. Det privata är politiskt och våra val speglar hela samhället. Är ni med?
Sen tycker jag att millimeterrättvisa är bättre än ingen rättvisa alls.
KRAM fina kloka du!
Jag håller med dig om att det privata är politiskt och att våra val speglar hela samhället. Det där om att ”Jag är naturligtvis för jämställdhet men i just vår familj råkar det vara så att jag trivs bättre med att vara hemma med barnen, laga all mat och sköta all städning” känns lite halvt. Samtidigt är det väl naturligt att använda det som försvarsmekanism. Den moderna och medvetna människan vill väl väldigt ogärna vara ett offer och ser hellre att hon nog minsann fattat beslut enligt eget huvud och inte som en produkt av samhälleliga strukturer.
Jag tror precis som du att ingen vill vara ett offer eller känna att det är synd om en. Välkommen tillbaka till stan! Ses snart. Tid och plats bestäms på Facebook.
Tack för välkomnandet! Vi längtar och saknar vår stad. Återseendet lär bli ömt.
Enligt mej är jämställdhet absolut inte det samma som millimeterrättvisa. Hur svårt skulle inte det vara för ett par att sköta barnen exakt lika mycket och få exakt lika mycket egen tid och dela upp hushållsarbetet exakt lika mycket? och varför skulle man göra så om den ena faktiskt tycker om att laga mat o den andra verkligen tycker om att städa t.ex? Det viktigaste är väl att båda parter trivs med situationen och att det funkar för hela familjen?
Nåmen förstås. Och hemma hos oss har vi inte heller någon millimeterrättvisa. Jag finner det bara oerhört intressant att begreppet millimeterrättvisa väcker så starka reaktioner. Och så undrar jag lite stilla varför en mera slapp inställning till exakt rättvisa så ofta leder till att den ena (och tydligen nästan alltid kvinnan) gör betydligt mer. Är det verkligen så att alla kvinnor råkar tycka mycket mera om att sköta barn och hushåll och offra sin egen tid?
Jag vet inte om man kan säga att kvinnor ofta gör mer, för vad är mer? varför är det ”mindre” att t.ex jobba, fixa och bygga och ”mer” att t.ex sköta barn och hushåll?män och kvinnor är olika och ska få vara det tycker jag. Personligen vill jag inte att vi ska bli några ”hen”. Män idag ska ju helst vara både stora starka karlakarlar som ska försörja familjen men också mjuka, kärleksfulla och jämställda.
Det verkar som om du tillhör just den grupp kvinnor som jag skriver om i det här inlägget, dem som inte ser jämställdhet som ett värde och som är helt och hållet nöjda med det. Och som jag säger så känner och respekterar jag många sådana kvinnor och ser absolut inget fel med att göra på det sättet så länge båda är nöjda och glada även om det skulle fungera väldigt dåligt för mig. Problemet är väl att många kvinnor i din situation inte är nöjda men ändå väldigt snabba att kritisera millimeterrättvisan.
Vad roligt att du får ha det gott i ditt liv och i din vardag! Det får jag också. Och jag kan vara glad för ditt sätt att ha det gott även om det ser annorlunda ut än mitt.
Grejen är att jag är för jämställdhet och jag och min man är jämställda, men inte millimeterrättvisa 😉 De perioder vi båda har heltisdjobbat har vi skött barnen o hushållet lika mycket, men nu kommer han att vara hemma med barnen och jag jobba. Vilket innebär att han kommer att sköta om hushållet lite mer än mej eftersom han är hemma. Jag tycker ändå inte att han gör ”mer” jobb än mej utan att vi gör olika jobb så att säga.
Oj, tänk så man kan missförstå! Hur som helst låter det som om ni hittat ett bra system, och då är det bara att gratulera er. Jag är, som jag sagt kanske fyra gånger nu, inte heller direkt för millimeterrättvisa i alla lägen och vi lever inte så i vår familj heller. Men jag är inte starkt emot heller. Däremot är jag starkt emot det faktum att orättvisa så ofta försvaras med en förlöjligande kommentar om att man ju minsann inte kan eftersträva millimeterrättvisa.
Vilken intressant diskussion det här blev, trots att vissa tycks lite ha missuppfattat din point.
Men en till tanke bara: Sedan en månad tillbaka har jag jobbat 80% och får då vara mera med ungen, men samtidigt känns det rimligt att då också göra mera hemma. Detta efter ett noga planerat och eftersträvat millimeterrättviseliv. Och vitsi vad jag är nöjdare nu. Och ändå hävdar jag att jag är långt ifrån den grupp kvinnor du beskriver i ditt inlägg, för jag offrar ju noll. Jag bara vinner. Ja, förutom om du vill ta pensionsdiskussionen? Där förlorar jag faktiskt nu när jag tänker efter. Om det nu kommer att finnas något kvar att förlora om 40 år.
Men sedan tror jag att det inte bara är ojämställdhet i form av olika arbetsbördor som skapar bitterhet i relationer (i just detta sammanhang). Jag håller med om tanken (som kom fram i det andra inlägget om rättvisetänkandet) om olika personligheter som skapar olika slags krav för sig själv (och partnern) – som i sin tur bäddar för ökad bitterhet. För tillika så tror jag att det ännu idag ofta är kvinnan som skapar ”regler” i hemmet om hur hushållet ska och bör skötas. Och blir sedan bittra då mannen inte lever upp till förväntningarna. Men måste man verkligen laga mat själv varje dag? Är det verkligen nödvändigt att dammsuga två gånger i veckan? Osv.
Ja, jag känner att min poäng inte riktigt gick hem. Men jag bjuder på det istället för att förtydliga och ändra.
Nej, du är nog knappast som kvinnorna jag beskriver. För de vet att de gör mera (vilket du kanske inte gör eftersom du jobbar 80 % och din man fulltid) och accepterar det.
Jag håller också med dig om att vi alla borde se över de regler vi skapar. Och enligt min uppfattning är det också så att kvinnor ofta skapar de reglerna. Och att klaga på män som inte lever upp till orimliga regler är ju ett jättedåligt sätt att leva. Samtidigt måste ju män också kunna stretcha åt andra hållet. Kanske tänka att han för hennes skull kan gå med på att det är rimligt att dammsuga åtminstone den där ena veckan. Vi vill ju ändå varandras bästa.
Men sen undrar jag nog – dessa kvinnor som du beskriver, har de ens möjlighet att ändra på läget egentligen? Om de en gång gått med på ett visst sätt att leva? Eller glidit dit?
Men så kan jag inte heller låta bli att undra – dessa kvinnors män – hur tänker de? Ser inte de om bördan börjar bli för stor för den man älskar? Eller bryr de sig inte? Är de på riktigt hellre bekväma än delar bördan? Inlärda mönster? Vad?
Den frågan – hur dessa kvinnors män står ut med sin tillvaro – är verkligen en gåta. Det är ju självklart väldigt bekvämt att glida igenom livet uppassad och serverad, men de måste ju inse att det är någon som passar upp och serverar och det måste ju kännas väldigt märkligt eller rentav helt fel. Att se att den andra ständigt bär mera måste ju tära på samvetet och göra bekvämligheten mindre. Åtminstone BORDE det ju vara så. Eller så tänker de bara att det minsann är tungt att ansvara för att byta lampor, hänga upp tavlor och byta däck på bilen också. Även om det ju i mina ögon är svårt att jämföra med ansvar för sådant som ska skötas precis varenda dag och sådant man aldrig kan tumma på.