Vi fick fem frågor igen.
1. Tror du att det finns en enda perfekt partner åt var och en här i världen?
Nej, det tror jag faktiskt inte alls. Jag tror för det första att det för många av oss finns många goda alternativ och att utmaningen därför är att nöja sig med den man valde. Om man nu eftersträvar ett lyckligt förhållande. Jag tror för det andra att det inte finns någon perfekt partner för någon enda av oss och att du kan sluta genast om du jagar en sådan. Däremot kan du jaga att vara den bästa tänkbara partner för den människa som valt dig.
2. Om du har en partner, var träffades ni?
Hemma i mina föräldrars kök. En sen novemberkväll kom han in genom dörren där och samma sena novemberkväll när han gick ut genom samma dörr visste jag faktiskt att det inte var vem som helst som gick.
3. Skulle du kunna tänka dig eller har du kanske testat på att dejta på internet?
Med tanke på min nuvarande civila status skulle jag nog inte kunna dejta på internet. Och har nog inte gjort det heller. Men i princip är jag inte emot. Ser utmaningar med det men ser ju nog utmaningar med många andra dejtsätt också.
4. Hur viktigt är det för dig att du och din partner har stjärntecken som passar ihop?
Kanske oviktigare än allt annat någonsin. Jag vet inte ens säkert vad Fredrik har för stjärntecken och ännu mindre vet jag vilka stjärntecken som passar ihop med mitt eget.
5. Är du en annan människa när du är tillsammans med någon än vad du är som singel?
Jag har ingen aning. Jag var singel senast för nio år sedan och på inget sätt är jag ju samma människa som jag var då. Å andra sidan beror det nog inte speciellt mycket på att jag är i ett förhållande. Å tredje sidan har Fredrik nog förändrat mig. Förbättrat mig.
Nästan för lycklig 
Detta med att försöka att vara den bästa tänkbara partnern för den människa som valt en är faktisk en vettig sak att ha som mål. Det finns en mening med det och det ger livet innehåll, jämfört med att mycket man strävar efter i livet saknar mening. Dessutom är det ganska mycket begärt att en annan person ska vara perfekt för dig.
Även om jag och min man hittade varandra på en dejtingsida på nätet, är nätdejtingen det mest pinsamma jag gjort i mitt liv. Trots att jag utan den erfarheten högst antagligen vore gammelpiga i dagens läge. Vanligt folk, som jag så gärna vill räkna mig som, sysslar inte med sådant.
Oj, det var en stark åsikt. Intressant, inte minst med tanke på det lyckade slutresultatet. Berätta mera! Vad var så pinsamt?
Jag blir väldigt överraskad (nästan lite stött) över kommentaren här till Amandas vettiga svar.
Varför ska man tycka det är pinsamt att nätdejta när förmodligen 60 % (helt påhittad siffra) av alla kring en endera testat det nån gång, håller på med det aktivt eller har lagt av med det för att de hittade kärleken på nätet.
Jag känner många, väldigt många, som hittat den rätta på nätet. Och eftersom det handlar om bl.a. min syster, och några av mina allra bästa vänner vill jag gärna klassa dem som ”vanligt folk”.
Hoppas till och med att det ska funka för mig nån gång…och tror mer på det än baren eller arbiskursen, typ.
Amanda, vi känner inte varandra, men jag brukar läsa din blogg då och då…vet inte ens hur jag från första början hamnade in på den.
Har aldrig kommenterat här förr, men kunde inte låta bli nu.
Jag tycker det finns tillräckligt med skam i världen för att vi ska ha råd att skämmas över en så bra sak som nätdejting.
Om det funkar, så why not?
Tack för din kommentar! Jag tycker du säger något viktigt. Vill för tydlighetens skull poängtera att jag på inget sätt är emot nätdejting, om det blev oklart. Ska fundera vidare och skriva lite till.
Jag tror jag djupt i mitt stilla sinne hade en annorlunda plan utarbetad för hur och var jag skulle träffa min man. Att jag sen inte träffade min man på typ universitetet har väl stört perfektioninsten i mig lite, eftersom det inte gick som planerat. Det gick bättre, vilket ibland stört pessimisten i mig.
Man får tycka att jag är väldigt trångsynt, konservativ och korkad. Men jag upplevde mig väldigt misslyckad då jag tog till det sista kortet.
De enda jag berättat för om hur vi träffats, är ett par av våra gemensamma vänner, som genast kunde berätta att hans syster träffade sin pojkvän på nätet och si och så många av deras bekanta träffat sina respetive först på nätet.
Många ser nätdejtning som en bra möjlighet. I mitt huvud och mitt liv var det inte en möjlighet, det var sista utvägen.
Tack för din ärliga, sårbara och fina kommentar! Den berör. Att ibland bli tvungna att ta till plan B, C eller T gör oss mänskliga och vi måste lära oss att acceptera och respektera oss själva också de gångerna. Din väg blev inte spikrak, men (som du själv säger) kanske bättre. Sällan vet vi vad som är bäst för oss.
You wanna know what I think?
Jag tror att kanske speciellt kvinnor ser det som något pinsamt av precis samma orsak som de inte vågar ta initiativet först; de vill inte ses som ”desperata” eller någon som söker. Det skall ”bara hända”. Att faktiskt syssla med nätdejting är alltför obvious och det är något som verkar vara en huge turnoff för kvinnor.
My two cents.
Du har säkert en poäng. Men tänk så sorgligt att kvinnor anser sig själva vara patetiska och pinsamma för att de gärna vill ha en partner. En sådan dålig kultur borde man ju ändra på!