Jag hörde henne och Ingrid i trappan när hon kom och redan då visste jag att hon är underbar. Sedan stod den 75-åriga stora lilla kvinnan där framför mig i sina klarröda converse och sin mörkrosa Odd Molly-wrap och jag blev för kanske första gången någonsin riktigt till mig över att få vara i närheten av en annan människa. När jag någon gång sett tv-kändisar eller artister i verkligheten har jag alltid förundrats över att jag aldrig blivit berörd, men nu berördes jag direkt. Det fanns så mycket kärlek i den människan att allt annat var omöjligt.

Jag vill också ha converse när jag är 75. Och ännu mera vill jag förmedla kärlek som hon när jag är 75. Eller ännu yngre.

I kväll kommer en före detta prostituerad att äta middag hemma hos oss. En kvinna som idag är 75 år gammal och ger sitt liv för att hjälpa kvinnor som inte ännu kan kalla sig före detta prostituerade utan bara prostituerade. Jag har aldrig tidigare träffat henne men jag vet redan nu att jag beundrar henne. Här kan du läsa mera om middagsgästen som förhoppningsvis kommer att ruska om mig ordentligt.

Jag trodde att jag skulle komma hem vid fyra-tiden i dag och vara tvungen att först städa lägenheten med en småhungrig och lägertrött Ingrid hängandes i benen och sedan laga mat åt x antal personer med en storhungrig och fortfarande lägertrött Ingrid hängades i benen.

Jag kom hem vid fyra-tiden till en städad lägenhet och en man som just hade städat lägenheten i fråga och som sedan tog med sig den småhungriga och lägertrötta varelsen. Plötsligt fick jag sitta en dryg halvtimme på den saknade soffan (vars kuddar dessutom blivit avdammade grundligt idag) och ska snart få fixa maten utan någon alls i benen.

Tänk att det kunde bli så bra. Det som såg så taskigt ut.

Du är världens bästa mamma. Du är världens gulligaste mamma. Du är världens finaste älskling.

På det tänker jag sova gott i min lägersäng.

Jag har det så innerligt väl på läger med konfirmanderna som vann och förtjänade mitt hjärta och med ledarna som gör arbetet till en glädjefest. Jag har skrattat så många gånger och så intensivt att min röst antagligen tackar för sig innan kvällen är slut.

Men jag saknar den minsta människan i mitt liv. Jag har inte sett honom på en hel vecka. Och det är ju en enorm del av hans lilla liv.

Men då det är det enda jag verkligen saknar så är ju tillvaron onekligen god. Innerligt god.

Denna kväll har jag haft en klick vaselin på min näsa och i den klicken en bomullstuss som jag sedan utan händers hjälp försökt överföra till en annan människas vaselintäckta näsa.

Gissa var jag är.

Jag kan inte kalla det stress för jag vet vad stress är och det här är inte det. Men något är det ju. När man inte riktigt hinner med. När man aldrig hinner eller orkar plocka i kök och vardagsrum de där sju minuterna varje kväll som gör skillnaden mellan ett hem och ett slagfält. När man inte minns hur soffan kändes. När man plötsligt märker att man är lite mindre närvarande i nuet än man både vill och borde vara.

Ja, inte vet jag vad det är. Men vad det än är så vet jag att jag som första åtgärd slutar springa och att jag som andra åtgärd slutar blogga.

Att jag bloggar nu är ju ett sundhetstecken. Dessutom gör jag det från soffan och kommer alltså plötsligt ihåg hur den kändes. Även om jag också den här gången har unga människors tankar bredvid mig på soffan och en lässituation som kräver något av mig. Men ändå. Det börjar bli bättre. Tror jag. Hoppas jag. Vill jag.

Jag har just läst Ditt kompetenta barn av Jesper Juul. Jag känner lite som efter boken om tigermamman. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Men en del av Juuls teorier och tankar utmanar mig verkligen och jag tycker om utmaningar, speciellt sådana som får det att bränna ordentligt i skinnet. Speciellt det här tycker jag om (som faktiskt inte är ett citat ur boken utan ur en artikel han skrivit om trotsåldern).

När det handlar om stövlarna och jackan som ska på innan man ska iväg till dagis eller ut och handla, förklarar många föräldrar sin hjälpsamhet med att det inte finns tid att experimentera. Vi måste ju hinna till bussen eller pappa måste komma till jobbet i tid.
Jag är ledsen att behöva säga det, men det är dåliga ursäkter. Om du inte har tid att låta ditt barn utvecklas måste du skaffa dig mera tid.

Har någon annan läst? Har någon annan någon åsikt?

Jag gick hemifrån före åtta i morse och kom hem igen elva timmar senare. Det blev en ovanligt lång arbetsdag. Och det absolut bästa med den meningen är att jag verkligen kan betona ordet ovanligt.