Veckan som gick tillbringade vi och drygt 700 andra i Pieksämäki på sommarens tredje och sista läger. Vi var (nästan) utan ansvar hela tiden och satt mest på gräsmattan och mötte människor. Vi köade ibland länge och ibland inte länge för god mat men njöt nog allra mest av de samtal som var både spontana och djupa. Jag är ganska ointresserad av vad folk jobbar med och vilka fritidsintressen de har medan jag är enormt intresserad av vad de tänker på just nu och på vilket sätt de förändras och utvecklas. Vad är den största besvikelsen den här sommaren? Vilket orosmoln är mörkast? Vilket glädjeämne innerligast? 

Jag tror och nästan vet att himlen är närmast när samtalen är som ärligast och maskerna borta.