Ännu en gång bloggar jag mitt i natten. Jag gör det ogärna, men ibland måste man. Ingrid har yrt omkring i vaket tillstånd i två timmar vid det här laget. Jag har slitit mitt hår över vad det är som fått en relativt säker sovare helt ur balans den senaste veckan, och har nu gjort en diagnos; övertrötthet. I morgonkväll ska hon placeras i sovande läge tidigare än någonsin. Vi får se vad det leder till.

Samtidigt som hon är otroligt irriterande när hon är pigg som en spigg mitt i natten så är hon ganska rolig när hon är det. Och musikalisk. Jag försökte nynna något stillsamt och lugnt för några tio minuterspass sedan och hon bara började skråla. Jag triggade tydligen i gång henne ordentligt. Hon har sjungit Bä bä vita lamm för mig lite för många gånger. Jag har också starka skäl till att misstänka att Midnatt råder numera ingår i hennes repertoar.

Vid ett tillfälle sa hon med klar och tydlig röst; Söta mamma. Det är det finaste hon någonsin sagt till mig. Men det räknas kanske inte när det kommer så här mitt i natten från en människa som ena minuten ligger platt och matt och trött i sin säng för att nästa minut ställa sig upp, babbla i ett och rycka våldsamt i spjälorna till sängen. Det kanske inte räknas.

Eller? Nja. Den här tiden på dygnet är jag ännu snällare mot mig själv än annars. Det är klart det räknas. Hon älskar mig. Och från och med i dag kan hon också uttrycka sin kärlek verbalt.