Är det bara jag som någonstans inne i min själ tycker att sex and the city stundvis fungerar som film. Är det bara jag som gråter när Miranda och Steve träffas på bron? Eller när Rose kommer till världen? Eller – när vi nu en gång är i gång – alla äter en billig men på alla sätt fantastisk bröllopsmiddag efter den efterlängtade vigseln? Jag vet att jag är gråtmild. Men ändå. Någon annan? Någonstans?
Nej. Inte alls. Inte någonsin. Nej. Inte överhuvudtaget. Nejgo näppan ne-e.
Jag tror du har mognat som människa sedan du såg filmen. I dag skulle du röras och föras till tårar.
Jo jag. Men då var det ju trots allt vi som copypastade in oss själv med Ridge i samma bild.
Tack, Anna, för att du delar och förstår.
håller med syster e.
Ja. Men det är kanske inte så konstigt. Du brukar ju ha svårare för avsked än för möten.
Älskling, jag gillar din nya blogg!Vilken underbar tagline du har. HELT rätt.Jag grät också (inte flodvis, men ett par droppar klämde jag fram) när de möttes på bron. Förlåtelse, ah!
Vad du är fin. Soon and very soon träffas vi!