Nu som då är det någon som för fram skilsmässans förträfflighet. Som påpekar att det är en förlegad och absurd tanke att vilja leva med en enda människa hela livet. Varifrån kommer den idiotiska strävan, liksom?
I kommentarsfältet här till exempel. tummen upp för skilsmässor, är en av kommentarsrubrikerna.
Självklart finns det sämre alternativ än skilsmässor. Självklart finns det en gräns för hur dåligt ett förhållande får vara. Och självklart finns det skilsmässor som förser de inblandade med ganska lätta ryggsäckar, ganska ytliga sår och rispor. Men är det inte så att en skilsmässa ändå alltid är ett sämre alternativ än att de två som valde varandra fortsätter göra det valet? Inte för att de biter ihop och lider utan för att de fortfarande efter sju, sjutton och fyrtiosju år vill välja varandra?
Är den nya drömmen ett förhållande som tar slut på ett lyckligt, smärtfritt och snyggt sätt? Eller finns det utrymme kvar för den gamla drömmen, den om ett lyckligt förhållande som förblir just lyckligt även om det förstås kommer lättare och svårare, gladare och mindre glada tider?
Nästan för lycklig 
Tack Amanda för att du alltid skriver så bra och tankeväckande! Hinner du träffas snart så vi kan prata mer på tumis?
Gällande skilsmässor så måste vi också komma ihåg att de aldrig görs lättvindigt. Ingen skiljer sig spontant över en kopp kaffe. Det är snarare en lång och hemsk process.
Jag träffade nyligen en som berättade i förbifarten att hon höll på att genomgå sin tredje skilsmässa. Jag beklagade, men hon slog ifrån sig och sa ”äh, det är väl inget…”. Jag blev rätt häpen. Å ena sidan kan det gott hända att hon inte ville berätta mer för mig om saken, å andra sidan tänker jag mig att det hon sa är symtomatiskt för den halvan av paret som tar initiativ till skilsmässan (tänker på dem som skrev Happy Happy).
Så där allmänt tänker jag mig att det sällan är LÄTT att gå skilda vägar, men jag tror att fokus har förflyttats från den stora sorg som ett kraschat äktenskap ofta medför till känslan hos den i paret som blev lyckligare av separationen. Det här tror jag i sin tur kan medföra att folk kanske kanske har lättare att tänka i första hand på sig själva och på det spännande som väntar om de träffar nån ny fast de är gifta, det verkar lätt som om en skilsmässa verkligen inte är nåt.
(Det här resonemanget är en helt ovetenskaplig studie utförd av mig själv. Och jag hoppas verkligen att den är felaktig!)
Och jag vill ännu förtydliga att jag absolut tror att en skilsmässa oftast är en sista utväg. Men att det som kanske får den ena att gå under (äktenskapet) är det som skulle ha räddat den andra från att gå under (i och med skilsmässan). Så där win-lose, alltså.
Hemska tanke. Säkert tyvärr sann ibland.
Tack för den ovetenskapliga studien! Sorgligt och tråkigt. Det ÄR ju en stor grej när en relation tar slut. Om det blir en liten sak, vad är då längre stort?
Nu har jag i flera dagar haft småangst för hur jag uttryckte mig: ”Det här tror jag i sin tur kan medföra att folk kanske kanske har lättare att tänka i första hand på sig själva och på det spännande som väntar om de träffar nån ny fast de är gifta, det verkar lätt som om en skilsmässa verkligen inte är nåt.” Jag menade nämligen inte det jag insåg i efterhand att jag skrivit: att folk TÄNKER i första hand på sig själva, utan menade snarare att man UPPMANAS tänka i första hand på det som kanske ter sig som en bra och lockande lösning framom det ens äktenskapet eller den andra parten vinner på att man gör på ett annat sätt än går skilda vägar. (usch vad det är svårt att skriva begripligt, inte vet jag nu om det blev tydligare nu heller, haha). Men ja, min analys är alltså den att man numera på ett offentligt plan tenderar förhärliga och förenkla äktenskapskriser, vilket jag tänker mig kan kännas hemskt om man är den som vill fortsätta försöka.
Jag är helt med dig (och jag förstod dig rätt från början). För den som kämpar och vill kämpa och tror att den där första relationen är värd att kämpa för måste det vara hårt och främmande att ta del av många av de diskussioner som förs.
Jag tar kontakt gällande träff! Längtar efter att ses!
Gällande det andra; absolut! Precis så. Och just därför känns jargongen med framgångsskilsmässor så konstig. Som ett verkligt hårt slag i ansiktet på dem som går igenom det kanske allra tuffaste någonsin. Jag tror att många har svårt att känna igen sig. Jag har åtminstone väldigt svårt att känna igen dem i min närhet som går/gått igenom en skilsmässa.
En sjuhundrande helvetesmässa är det väl nog ändå högst antagligen för åtminstone nån av byggstenarna i en familj.
Just så tror jag ju också. Sedan kan ju resultatet vara frid och fred. Ärrad frid. Ärrad fred. Men vägen dit kan väl aldrig vara det.
Jag tror att många onödiga skilsmässor skulle kunna undvikas genom att det ingicks färre ”onödiga” äktenskap! Det är så kutym i vårt samhälle att gifta sig och bilda familj, att jag är rädd att många unga mänskor utan helt utvecklad självkännedom helt enkelt dyker in i detta med huvudet före utan att överväga om de faktiskt är lämpade för en sån livsstil. Tvåsamhet och familjeliv passar inte alla mänskor, hävdar jag bestämt, men tyvärr lever vi ju ännu med ekot från en tid då det var rent av skamligt (främst för en kvinna förstås) att ”inte bli gift”, så det ska nog krävas lite mod för att göra det valet. Åtminstone snäppet mer mod än att bara snällt följa strömmen och göra det förväntade, dvs låta pappa se sin dotter som vacker brud och ge mamma sina efterlängtade barnbarn, osv… 🙂
Intressant tanke. Tvåsamhet är ju absolut normen. Och jag tror själv att det finns väldigt mycket gott i att leva tillsammans med en människa i just ett äktenskap. Vad tror du att är de största problemen med att leva i tvåsamhet för dem som du menar att inte är lämpade för den livsstilen?
Man kanske t.ex. är så introvert att man behöver mer tid för sig själv än vad sambo/äktenskap möjliggör, man kanske är homosexuell som av olika anledningar inte vill leva öppet som sådan, eller helt asexuell. Man kanske har en karriär eller ett intresse som man upplever viktigare att lägga sin tid på än en djup kärleksrelation. Man kanske har en misslyckad relation bakom sig och inte lyckas hitta nån som man får samma känslor för. Bara de första som på rak arm ploppar upp i huvudet, men det kan säkert finnas andra möjliga anledningar.
Vilken livsstil man än väljer kommer den garanterat att ha sin egna tjusning såväl som sina utmaningar, och vi mänskor är så olika. Därför tycker jag inte man kan säga att det ena generellt skulle vara bättre än det andra. Absolut tror jag att hitta en speciell person att dela livet med är just vad majoriteten vill! Men om inte pressen att hitta mr Right låg på skulle man kanske ställa högre krav på sina relationer överlag, vilket säkert i sin tur också skulle bidra till mer stabila äktenskap.
Bra poänger! Tack för förtydligandet! Tror absolut att det är bra att minska på pressen. Också med tanke på dem som längtar efter tvåsamhet men som aldrig hittat den andra.
Tycker Jenny har många bra poänger! Man ska nog vara ganska försiktig med att uttala sig om andras beslut om att skilja sig. Som utomstående får man endast ögonblicksbilder av andras liv. Man skiljer sig väl precis för att man själv inte vill välja (eller den andra inte vill välja en) den andra längre. Man kanske inte kan välja den andra längre. Skilsmässa behöver inte alltid vara en förskräcklig hemsk sak, det kan vara ett frigörande beslut man tar tillsammans. Att det inte fungerar och känns bra längre. Att man inte längre älskar varandra. Att man inte är lycklig ihop. Att man tror, att båda har det bättre på varsitt håll. Det beslutet är inte sämre än beslutet att stanna tillsammans.
Tror inte det bara finns en person man kan leva med och älska, den tanken känns ganska ledsam och hopplös.
Förstås kan en skilsmässa vara en lösning. Absolut. Och en lättnad. Men jag har aldrig sett en utan smärta och lidande. Därmed absolut inte sagt att en fortsatt relation skulle ha inneburit mindre av det. Därmed bara sagt att jag tror att många som går igenom en skilsmässa har svårt att hitta sig själva i den glansbild som ibland målas upp. Ja, det kan vara ömsesidigt och frigörande. Men det kan också vara allt annat.
Jag är försiktig att uttala mig om andras beslut. Det jag ifrågasätter är förhärligandet och däri ibland förminskandet av mångas tyngsta smärta.
Jag tror inte att folk skiljer sig lätvindigt. Men jag tror på att prioritera det förhållande man har och satsa på att få det att fungera. Min dröm är inte att leva med Fredrik bara en tid och sedan gå vidare. Min dröm är att leva med honom så länge vi båda lever.
På tal om tvåsamhet eller att välja att leva utan den (intressanta tankar om det ovan) så tror jag att en del människor är så trasiga att det helt enkelt är väldigt, väldigt svårt att klara av allt det en nära relation innebär… Förstås skulle man ju önska att en god relation skulle vara helande i sig, men det kanske inte funkar riktigt så?
Nej, så är det säkert ibland. Tragiskt och sant. Då behöver man antagligen en hel del hjälp med sin trasighet. Inte bara för att kunna leva i tvåsamhet utan för att kunna leva alls.
Någon sa en gång att ingen skilsmässa är den bästa o-gåva du kan ge ett barn, tror faktiskt det var Mark Levengood. Han menade ju inte att det är något fel med att ha en föräldrar som håller ihop utan att man lär sig mycket om livet. Första gången jag hörde detta var jag kanske 20 och fnös åt det här idiotiska påståendet.
Några år senare, med två skilda föräldrar, fnyser jag inte så mycket. När iag ser på min lillasyster som var 13 när de skildes så vet jag att hon går ut i livet med en ryggsäck som har de rätta verktygen för att möta livets upp och ned gångar. Kanske inte en komplett uppsättning verktyg men den bra början.
Jag krashade totalt, grät i månader, mådde så dåligt att jag trodde jag skulle dö och att det inte fanns något ljus i någon tunnel. För att mina föräldrar skulle skiljas och jag var 22. Jag hade bara tagit för givet att de var lyckliga och nåt annat fanns inte på kartan. Ibland får man rita om sina kartor och det är något jag önskar jag lärt mig för länge sen. För att i vuxen ålder ta sin första stora motgång och med vuxna ögon se på saken, det tror jag är svårare än att med ett barns sätt hitta de nya rutinerna.
Jag menar inte att skilsmässor är för det bättre för de inblandade, jag menar inte att barn inte sörjer men jag tror att en skilsmässa för med sig något gott, i det långa loppet. What doesn’t kill you makes you stronger var något jag upprepade varje dag i två år. Klyshigt och fånigt men så sant.
Jag tror också att det allra mesta (kanske rentav nästan allt) ont kan föra något gott med sig. Vi lär oss ofta massor av det som inte går enligt planen. Å andra sidan knäcks människor varje dag av motgångar som blir dem övermäktiga. Det finns ju motgångar som nästan och inte ens bara nästan tar livet av.
Också en skilsmässa kan lämna en människa ganska hel och hållen. Man kan leva ett fullgott liv också efter egens eller förälders skilsmässa. Helt säkert. Men det finns också människor för vilka priset blir olidligt högt och såren så djupa att läkningen ter sig omöjlig. Och jag håller fast vid min egentligen enda poäng; för en sådan människa känns det säkert hårt och främmande att höra att skilsmässan är räddningen, svaret och början på något bättre.
Det här är en intressant diskussion. Själv kommer jag från en skilsmässofamilj och har alltid längtat efter tvåsamheten. Dock var den inte så lätt att finna. Men jag fann den och det är jag evigt tacksam för. Inte heller vårt äktenskap är en evig dans på rosor men jag är villig att jobba hårt för att få det att funka. Jag är helt övertygad om att ett problem i just vårt samhälle är den negativa attityden till preventiv terapi. Jag vet många par som gått i terapi efter skilsmässan för att komma överens om hur dela på barnen. Varför går vi inte i terapi innan det är för sent i stället? Det är så skuldbelagt och pinsamt att gå i terapi att det finns par som hellre skiljer sig än går i terapi för att rädda sitt äktenskap. Och där kan jag tycka att det skulle krävas en attitydförändring. Nu var det här endast en infallsvinkel på det hela men den låg just nu överst hos mig.
Jag håller med dig! Hellre för mycket terapi för tidigt än ingen alls. Jag ser inte skammen, förstår inte alls. Vi har också flera gånger jobbat med äktenskapskurser i församlingens regi och det har känts som en bra grej. Poängen där är att kursen är friskvård och många har vittnat om att kursen varit just det.