Ibland tror jag att jag har självdistans. Vem vill nu inte ha det? Och ibland överbevisas jag om motsatsen.

Som idag när spontanköpte några födelsedagskort och först efter att jag kom hem läste hela texten på ett av korten och helst av allt ville återvända till butiken för att förklara att det var ett misstag. Ett felköp.

Kortet?

Kortet.

Det finns liksom ingen i mitt liv som jag kallar favorite bitch eller ens bitch. Varken till vardags eller födelsedags. Det här kortet är i princip helt oanvändbart.

Och jag kunde skratta. Ja. Men jag kunde alltså också känna att jag innerligt gärna ville berätta för personen i kassan att jag missade texten på kortet. Mer självdistans än så har jag inte. Ännu.

(Försöker febrilt få klarhet i om det faktum att jag skriver den här texten är ett steg framåt eller bakåt i den där hett eftertraktade självdistansen. Har absolut ingen aning.)

För sexton år sedan förändrades inte allt. Men nog nästan.

Jag hade ingen aning om vad som väntade och jag vet inte om jag var redo. Men hon kom till oss och vi föll för henne direkt.

Vad är det bästa med att vara förälder? frågade en vän som inte hade barn själv när Ingrid var en liten bebis.

– Det bästa är… att hon finns, sa jag då.

Och jag säger samma sak idag. Det bästa är att hon finns. Och att hon dessutom finns så väldigt nära mig.

Grattis, älskade Ingrid!

En vecka har gått sedan barnen fick sommarlov. Samma vecka har Fredrik för det mesta varit på konfirmandläger och samma vecka har jag själv för det mesta varit på väg. På väg till nästa grej med något av barnen.

Den här veckan har innehållit:

– Arvids tre fotbollsmatcher

– Arvids fotbollscup

– Arvids lagfotografering

– Arvids två sprintträningar

– Ingrids tre träningar

– Ingrids stafett-DM-tävling

– Ingrids jobbpass i Vörå

– Hildes tandläkartid

– Hildes barnkalas

Sommaren är här. Och just nu är just det här sommar för oss. Det är att leva på mellanmålskex och smaksatt bubbelvatten på match eller tävling. Det är att ha regnjackor i bagautrymmet, för man vet ju aldrig. Det är att någon har något inbokat nästan varje dag.

Det låter kanske vilt, men jag klagar inte. Jag njuter. Det finns väldigt mycket som är väldigt fint med det här sommarlivet och jag vet att det kommer andra tider med andra somrar.

Det finns dagar då jag undrar hur hon kommer att klara sig. Och så finns det dagar då hon kommer hem från ett barnkalas med goodiebag och en ny pojkvän.

Livet med Hilde är många olika saker. Hjälp så medveten jag är om det så här vecka ett på sommarlovet. Men tråkigt, det är det ytterst sällan.

Hilde gav mig en gåta idag. Eller gav och gav… Hon hotade mig med att jag inte fick komma förbi henne till den på plats på gymmet där jag skulle träna om jag inte svarade på gåtan.

– Vilket är det vanligaste instrumentet i Finland?

Hmm… Direkt efter bänkpress var det här svårt. Jag hade aldrig hört den gåtan förr. Gjorde någon tapper gissning på typ fiol eftersom det finns någon slags likhet mellan orden.

Hilde tittade på mig som om jag var den minst intelligenta hon vet.

– Det är ju piano, sa hon med något slags förakt i blicken.

Och jag tänkte att det ändå är en rolig rikedom i livet. Det här med att få ha ett barn som har absolut noll koll på vad en gåta är och ändå tycker sig få möta andra med förakt.

Den föraktade och den föraktande. Och en hund. Fotade av bästisen Saara.

Ibland bjuder livet på små ögonblick som känns förunderligt stora.

Ikväll fick jag ett sådant ögonblick. Jag och Marius svängde in på gården efter en promenad med en bästa vän och Fredrik kom hem på mellanlandning och en stund senare var vi allihopa i hallen.

Och den här gången var vi:

– jag

– Fredrik

– Ingrid

– Arvid

– Hilde

– Arvids bästa kompis

– Ingrids bästa kompis

– Ingrids bästa kompis storasyster

– Ingrids bästa kompis storasysters pojkvän

– Ingrids pojkvän

Och jag blev förunderligt tagen när jag såg alla de här människorna i vår hall. Jag tror att det stora var att det finns så otroligt många otroligt fina människor i vårt liv.

Jag slutar aldrig förundras över det. Jag vill aldrig sluta förundras över det.

Den här bilden har inget och allt med texten ovan att göra. Ett annat förunderligt stort ögonblick.

Jag är inte Pedersörebo, men jag var ju det under några verkligt avgörande år i mitt liv. Så det är klart jag följer med.

Så det är klart att jag vet att 300 elever i Sursik protesterade mot att prideflaggan skulle hissas utanför deras skola. Och det är klart att jag vet att flaggan blev stulen inom en timme efter att den hissades utanför kommungården.

Och det är klart att hjärtat brister. För det gör så många så illa. Jag tänker att det egentligen finns bara förlorare inblandade i det här. Jag utgår – säkert naivt men väldigt ihärdigt – från att ingen vill illa. Men nu blev det illa.

Vi människor tycker ofrånkomligen olika i många frågor. Men också när vi är helt övertygade om att vi själva har rätt åsikt så måste vi fundera på om vi verkligen gör rätt och kärleksfullt med den åsikt vi har.

Jag vet inte alltid vad som är rätt och kärleksfullt. Kanske ganska sällan, faktiskt. Men jag tror mig verkligen veta en sak: att stjäla en prideflagga är inte att göra rätt och kärleksfullt.

Det här kan vara en av de mest missvisande bilder jag någonsin tagit. Det ser ju så underbart idylliskt ut att jag nästan tror på det själv.

Men Hildes första sommarlovsdag var i sanning en dag som bestod av 99,8 % gnäll och 0,2 % idyll.

Jag skriver det här mest för att påminna mig själv och kanske någon annan om att det nästan alltid är så här när ett långt lov börjar. Det skaver. Men det tar sig. Knappast skriver vi 50-50 redan imorgon, men erfarenheten säger att vi har snyggare siffror redan då.

Så kom dagen då min förstfödda gick ut grundskolan. Och det kändes inte speciellt stort eller dramatiskt ens för en känslig själ son min, men det kändes väldigt fint. För hon har haft det bra också i högstadiet och det är verkligen inte alla förunnat.

Jag grät egentligen inte. Inte när hon sjöng med kören. Inte när hon fick sitt betyg. Inte när hon samlades med sin klass för sista gången.

Men jag grät faktiskt ändå. Jag grät när jag tänkte på alla dem som äntligen får avsluta en riktigt tuff högstadietid. De som aldrig riktigt eller ens nästan passat in i den där löjligt smala normen som råder i många högstadiekorridorer. De som varit ensamma. De som kanske tror att det är så här det är att vara människa och som ännu inte vet att väldigt få peakar i högstadiet och att deras tid kommer.

Och så grät jag lite till när jag tänkte på alla dem som fått jobba otroligt hårt och i stämdig motvind och sällan nått speciellt goda resultat. De som har nästan noll fallenhet för skola och studier. De som äntligen snart kommer att få börja göra något som på riktigt känns intressant och roligt och möjligt för just dem.

Vår Ingrid har kommit lätt undan med just skolan. Där har hon alltid peakat och det är nåd. Bara nåd.

Det är ganska exakt två år sedan jag träffade henne första gången. På ett möte via skärm. Hon och jag skulle bli kolleger några månader senare, läsåret 2022-2023.

Jag kände direkt på det där skärmmötet att hon var ljuvlig. Jag kände rätt. Under vårt första (och hittills enda) (och kanske för alltid enda) läsår i samma skola hängde vi en del. Och av allt gott det året gav mig är hon något av det absolut godaste.

Jag är så glad att hon finns kvar i mitt liv. Att vår relation överlevde mitt skolbyte. Och jag är så glad att den skola som var vår gemensamma då förstod att behålla henne – för hon är guld. Guld och glitter och sol. Så rolig, så driven, så varmhjärtad och så klok.

Idag åt vi långfrukost tillsammans och det var onekligen ett ovanligt bra sätt att börja dagen på. Får du den chansen – ta den!