Idag har vi åkt till Karleby två gånger för att se juniorfotboll. Har man talangfulla syskonbarn så har man och då kan det krävas dylika insatser ibland. Dessutom var det ju så roligt.

Fredriks systers sons lag vann både morgon- och kvällsmatchen och hans och lagkamraternas tekniska, lugna och lagfokuserade spel imponerade verkligen. Men det fanns också annat som imponerade:

1. Att det lag som de spelade mot här på slutet av dagen och vann med typ 6-0 (i något skede tappar man ju räkningen då) aldrig gav upp. De chanslösa pojkarna fortsatte kämpa och springa hela vägen.

2. En mamma till en av spelarna i det förlorande laget som kämpade minst lika tappert som de chanslösa pojkarna. Genom hela matchen fortsatte hon ropa uppmuntrande ord, heja och applådera. En sådan mamma vill man ju bara vara.

Ännu en bra sak med att leva med systern och hennes familj: efter en vecka med fyra barn känns vårt ena som en ännu barnsligare barnlek än vanligt. Men redan nu, bara några timmar efter att vi gått skilda vägar, saknar jag flerbarnstillvaron. Åtminstone lite.

Tiden hos systern och hennes familj tickar med en helt annan intensitet än vanlig tid. Jag varken kan eller vill tro att vi redan imorgon återvänder till Finland. Då är det dags för nästa skede av semestern. Och även om det också blir bra skulle jag väldigt gärna stanna kvar här ett tag till.

Och nu är det ju bara tre och en halv vecka kvar av sommarlovet. Oceanen av tid som vi hade framför oss tidigt i juni har plötsligt blivit mera som en vattenpöl av tid. Det känns som om det är bara lite lire sommar kvar. Så relativt det är det här med tid. De vars fyra veckor långa semester började i måndags tycker säkert att de har mycket kvar av sin semester och då ska de tillbaka samtidigt som jag.

Jag har i dagarna läst ut skilsmässoboken Happy happy. Och jag vet faktiskt inte vad jag tycker. Välskrivna texter – ja. En del i alla fall. Personligt och äkta – säkert. Hyllad – ja. Och då brukar det ju bli så bra, men nu blev det ändå inte riktigt det och jag har funderat på varför och listar här några tänkbara orsaker.

Jag tror det beror på att jag tror att det finns något ännu bättre än en skilsmässa efter ett dåligt förhållande. Jag tror ju att ett bra förhållande slår ett smärtfritt uppbrott från ett dåligt vilken dag som helst.

Och lite kan jag känna, trots att jag vet att det är åtminstone en aning naivt: varför hamnar alla dessa människor i förhållanden som sedan bara skiter sig?

Och argumentet (som två skribenter för fram) att det var lätt att lova livslång kärlek när livslängden var 60-70 år och inte 80-90 som nu håller liksom inte riktigt.

Och tänk om det faktiskt är så att det alltid kostar något att leva tillsammans med en annan människa, att du inte alltid kan få precis allt du själv vill i exakt den stund du vill ha det  – men att det ändå är värt sitt pris för att du vinner något som du aldrig kan få i din ensamhet?

Och jag tror faktiskt inte att jag, trots att jag är kvinna, skulle ha det bättre eller vara bättre utan min man än med honom. Jag tror tvärtom att jag skulle förlora det mesta av det bästa om jag förlorade honom.

Men det är ju nästan alltid nyttigt att läsa tankar som inte alls är ens egna emellanåt.

Idag har vi haft pappa-dotter dag på semesterschemat. Ett initiativ som inte helt otipppat kom från mammorna. Och eftersom pappor och döttrar var upptagna passade vi på att gå på stan.

Jag älskar att gå på stan. Att vandra omkring i butiker och titta på saker och köpa saker gör mig så glad att det inte är bara nästan pinsamt. Men. Idag var det bara halvbra, tur att sällskapet var mera än helbra. För nu börjar jag vara ordentligt gravid. Att gå omkring och se smala människor kändes trist. Att inte kunna köpa en enda fin sommarklänning kändes trist. Jag kände mig mera som en val än någonsin.

Igen – tur att sällskapet var mera än helbra.

Idag har jag:

– vaknat på en campingplats i Lyckse uppe i en våningssäng

– ätit halvdan frukost

– städat en stuga med en syster

– diskat för hand

– sett sälar

– letat efter lunchplats och till sist följt en tvättäkta Lyckeselebos råd

– ätit lunch där limsa och öl i glasflaskor osannolikt nog ingick i priset. Jag drack mera läsk än jag egentligen ville för att maxa

– åkt till Åsele för att gå på marknad där

– hört en konsert med Sean Banan (skulle gärna säga att jag såg konserten, men det är nog att säga för mycket eftersom jag såg skymten av honom en enda gång)

– konstaterat att Åsele marknad nog var en ganska värdelös tillställning, åtminstone om man besökte den med fyra barn varav det äldsta är fyra år

– haft en mycket smärtfri hemfärd vilket nog ingen vågade hoppas på

– kommit tillbaka hem och känt att det var väldigt skönt

– insett att jag tydligen kallar systerns hem för mitt numera

– konstaterat att det kanske inte är så konstigt som vi flänger omkring såhär i semestertider

Min syster tog tack och lov också bilder från lördagens skärgårdsutflykt. Sedan dess har äventyren blivit bara vildare. Jag återkommer.

Vi har hängt hela dagen på Norrbyskär. Någon gång kanske jag börjar ta fina bilder. Till dess får vi leva med de här: