Efter drygt två månader på vift börjar vi förbereda oss inför den stora hemkomsten. Och hur bra vi än har haft det känns tanken på det egna hemmet nästan obeskrivligt skön. Men. Två månader på vift innebär en hel del grejer på vift som nu ska samlas ihop i väskor och sedan pressas in i bilen. Och just den biten är allt annat än obeskrivligt skön.

Redan nu är väskutrymmet slut. Det lutar åt att det också den här gången blir det värsta Fredrik vet: packning i ett tiotal osorterade plastpåsar.

Dessutom har Ingrid fått inte en utan två cyklar sedan vi kom hit. Och de ska väl också få komma med hem. Och därtill har vi magasinerat en del livsviktiga bebisgrejer hos svärföräldrarna som ju också ska hem nu när den nya lilla snart kommer. Och jag har mina två nya klänningar av modell klänningar som inte ber om ursäkt för sig och är rädda för att ta plats med volanger och kjolar.

Ja, det ska hända en del före vi tar det där obeskrivligt sköna steget över tröskeln hemma.

Jag vill utveckla en av tankarna i jämställdhetsinlägget, den här om millimeterrättvisa. Jag och min Fredrik har flera gånger fått höra att vi är så rättvisa. Som till exempel när vi i princip alltid alltid alltid bytte varannan blöja när Ingrid var liten. Och som när vi går in till henne varannan gång hon har ärende efter läggdags.

Jag tror att de här människorna nästan alltid har sett vår rättvisa som något positivt. Jag utgår från att det är fallet. Men jag har också väldigt många gånger fått höra människor hänvisa till rättvisa som något negativt, när de säger att man ju inte ska sträva efter millimeterrättvisa eller rentav att det inte går att sträva efter det. Och många av de gångerna har jag sagt det politiskt och socialt korrekta och accepterade; nå nej, förstås inte.

Men på senare tid har jag ibland vågat mig på att istället säga; nähä, varför inte det? Och det brukar vara svårt att ge ett bra svar. För argumenten emot rättvisa är ju (och ska väl vara) svåra att hitta. Och jag har också insett att det ju egentligen aldrig är millimeterrättvisa som kritiseras med ett sådant påstående utan meterorättvisa som försvaras. Och den orättvisan får väl folk försöka försvara med vilka argument som helst, men att göra det genom att hävda att millimeterrättvisa skulle vara problemet är i mina ögon inte riktigt hållbart.

Klockan närmar sig tre. Och nu kommer det krypande; mitt obarmhärtiga sötsug. Precis som jag förväntade mig. Det har blivit så här. Om jag inte får bulle, godis, glass eller något annat sött inom en timme kommer jag att känna mig så trött och ledsen. Vadå sockerberoende?

Så här blir det alltid för mig på sommaren. Summan av lång semester och mer eller mindre dagliga besök hos vänner blir ett sockersug som senast i slutet av juli inte mera kan klassas som sug utan som rent beroende. Det blir nog en riktig hc-avsockring för min del från och med måndag så att jag förhoppningsvis är i balans när jag börjar jobba igen.

Före det ska jag njuta av två dagar till i sus och dus. Obalanserat liv har ju också sin charm.

Ja, jag läste ju Skriet från kärnfamiljen (läs mera till exempel här). Och mycket var intressant och allt var passionerat, och det passionerade brukar jag i allmänhet tycka om. Det är så fräscht och härligt med människor som brinner och vill saker. Och en hel del håller jag ju faktiskt med om, antagligen det mesta. Och jag antar att vi oftare än vi tror och vill erkänna faktiskt bara är produkter av det samhälle vi lever i. Eller offer för det. Om man vill lägga fram det så.

Och ja, för mig är jämställdhet viktigt. Och jag tycker till och med att millimeterrättvisa är det mest rättvisa ibland. Och att både alltid borde eftersträva den rättvisan, men förstås mera av kärlek till den andra än för att förändra samhälleliga apparater och göra sin medborgerliga eller systerliga plikt.

Men. Det som slog mig när jag läste boken är att jag känner, respekterar och älskar ganska många människor som inte alls tycker att jämställdhet är speciellt viktigt. Som inte alls vill dela på föräldraledigheten och som tycker att det vettigaste sättet att leva är att mannen sköter en del saker och kvinnan andra. Och även om man förstås aldrig kan se helt och hållet in i någon annan relation så verkar de ha det ganska bra tillsammans. Trots att kvinnan (enligt mig) ofta bär en orimligt stor börda och att mannen kommer löjligt lätt undan.

Det jag tänkte på när jag läste boken var att jag skulle vilja vara med när bokens författare möter någon av de här människorna i min vänskapskrets. Hur skulle diskussionen gå? Hur övertygar man en nöjd människa om att hon faktiskt är ett stackars offer som borde värna mera om sig själv? Hur får man en sådan människa att tycka att jämställdhet är viktigare än att vardagen fungerar och familjen är balans? Är det ens det?

Det är det ju inte för mig. För mig har jämställdhet aldrig varit ett självändamål. Men det är en livsnödvändig förutsättning för att vår vardag ska fungera och vår familj vara i balans.

Vad tänker du?

Smärtan vid en förlossning är inte farlig. Alltså måste den gå att uthärda. Det måste gå att bara rationalisera bort smärta som inte är skrämmande. Det går till och med att skratta den i ansiktet. För den är ju som sagt, till skillnad från nästan all annan smärta, helt ofarlig.

Så tänkte jag för drygt fyra år sedan när det begav sig. Och jag hade noll förlossningsrädsla. Noll. Jag, som redan som barn tänkte mig en framtid som ogift och barnlös för att aldrig någonsin hamna i en förlossningssal, kände plötsligt bara: bring it on.

Den här gången känns det annorlunda. Förlossningsrädsla är nog att överdriva, men jag har svårt att tro att jag kommer att ha samma självförtroende som jag hade inför den första gången. Jag har till och med svårt att tro att jag om tio veckor kommer att gå omkring och önska att det äntligen skulle kunna sätta igång. För nu vet jag. Nu vet jag hur jag reagerar. Hur jag spänner mig och låser mig och hela mitt väsen vet att jag gör helt fel men jag ändå inte kan något annat. Hur ofarlig smärta kan skrämma. Hur det där som jag var ens lite orolig för innan, det som gick att fantisera sig till, (en spruta i ryggen och att gå sönder) inte ens märktes i det hav av smärta som omgav mig. Usch.

Och ändå. Jag vet också att jag redan när Ingrid var en halv dag tänkte att jag absolut kan göra om det här. Jag vet också att jag under förlossningen aldrig någonsin tänkte att det här är absolut sista gången. Och jag vet att det är så värt det. Att hon är så värd det. Och att den lilla människa som just nu växer och gror kommer att vara så värd det.

Så därför är jag inte rädd. Även om jag i ärlighetens namn gärna skulle hoppa över själva förlossningen. Jag fick aldrig en känsla av att det är det här jag är skapad för när jag födde barn. Jag kände och känner noll fascination för förlossning som fenomen, och har insett att jag är nästan lite ensam om det. Och jag skulle inte tycka att jag går miste om något centralt om barnet bara gavs till mig. Skulle jag få ett erbjudande om att få barnet levererat hem till oss på beräknad dag skulle jag ta det. När som helst. Och älska den lilla lika förbehållslöst också utan timmar av lidande och trötthet och kamp innan vårt första möte.

Sorgesång av Siri Hustvedt. Ingen hit. Men författaren har ett vackert språk. Jag kan dock knappt ens med våld komma ihåg handlingen, och det är väl knappast ett gott betyg.

3096 dagar av Natascha Kampusch. Hon borde, som så många om inte de flesta andra med en fasansfull och intressant historia, ha låtit någon mera rutinerad skribent skriva ner den. Vilken historia som helst kan bli lite platt om den framförs på ett ointressant sätt.

Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Spännande, välskriven och bra. Definitivt en av juli månads höjdpunkter.

Påtvingat liv av Taina Adolfsson. Här kunde jag bara kopiera in den kommentar som jag skrev om 3096 dagar.

Hungerflickan av Hillevi Wahl. Helt okej. Men inte mycket mera än så.

Happy happy av Maria Sveland och Katarina Wennstam (red.). Den boken har jag redan tilldelat ett helt blogginlägg och den lämnade mig i alla fall inte oberörd på något sätt. Och flera av texterna var riktigt välskrivna.

Bli det du ber av Jonathan Wilson-Hartgrove & Shane Claiborne. Viktiga tankar, men som bok blir det av någon anledning lite platt. Jag hade kanske för höga förväntningar. Att en man som verkligen kan ruska om en med en enkel predikan kan lämna en så halvberörd av en hel bok var förvånande.

Skriet från kärnfamiljen av Rebecka Edgren Aldén och Tinni Ernsjöö Rappe. Boken blandar fakta och statistik med passion och starka teser på ett sätt som fungerar. Jag tycker om att författarna vågar komma med riktigt konkreta jämställdhetstips, sådant är ofta ovanligt. Och samtidigt tänkte jag ofta medan jag läste att… Äh, den tanken får också ett eget inlägg.

Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans av Anna Gavalda. Roligt med noveller, det läser jag ganska sällan. Vacker och vemodig novellsamling. Men det är ganska sällan noveller blir kvar i mitt minne. Några av Johanna Holmströms är kanske de enda undantagen.

Segraren står ensam av Paulo Coelho. Den köpte jag för 29 kronor på Barnens hus i Umeå. Jag är på inget sätt odelat förtjust i Coelho även om jag tyckt riktigt mycket om ett par av hans böcker, antagligen allra mest om Elva minuter. Helt okej, kanske är det närmaste sanningen jag kommer i ett kort utlåtande. Den tog många dagar att läsa och det säger ju att jag åtminstone inte slukade den.

Sommaren utan män av Siri Hustvedt. Ja, efter två försök på en ynka månad får jag väl erkänna att jag och Hustvedt inte riktigt hittar varandra. Också den här är välskriven, men den kommer nog också att försvinna ur mitt medvetande före hösten kommer. Jag tänker inte avfärda författaren helt utan säger något ödmjukt om att jag kanske inte är redo ännu. Jag kan ju kanske bli.

Ingrid har också börjat intressera sig för kamera. Hon har, liksom sin mor, en bit att gå före hon kan titulera sig fotograf.

Ja. Var börjar man ens efter en så här lång paus från bloggen? Kanske med att säga att jag numera är en bit in i vecka 30 och att magen ser ut så här:

Jag har genom åren samlat på mig en hel del tonårskompisar på facebook. Det är för det mesta helt fantastiskt. Tröskeln till kontakt är låg. Senast förra veckan chattade jag med en pojke som var konfirmand på ett läger för två år sedan och som jag inte sett en enda gång sedan hans konfirmation strax därpå. Sådana gånger känner jag att nätet är livet och tonårskompisar på facebook en fest.

Men. Ibland får jag ofrivilligt en inblick i en märklig, sorglig värld när jag ser deras statusuppdateringar. En mycket vanlig statusuppdatering är olika varianter av ”Kommentoi niin arvioin ulkonäkösi asteikolla 4-10”. Oftast på finska, faktiskt. Men det är irrelevant i det här sammanhanget.

Det relevanta är att få statusuppdateringar blir lika gillade. Och att sorgliga man sedan på andra tonåringars väggar kan läsa att någon skrivit en 7:a och att den person som fick ta emot det utseendevitsordet sedan tackar för bedömningen. Det är förnedrande. Det bara är det.

Och jag tänker som så många gånger förr på hur skönt det på sätt och vis var att vara tonåring när det inte fanns digitalkameror och ännu mindre kameror i mobiltelefoner. På den tiden fick man ha en dålig dag ifred. Åtminstone fick man glömma den dagen därpå. Nu dyker det upp bildbevis på din dåliga dag på facebook vare sig du vill eller inte och din kompis väljer antagligen de bilder där hon/han själv ser bäst ut också om du på bilden ser ut att inte bara ha en dålig dag utan en katastrofal dag.

Och baserat på bland annat de bilderna ber du sedan om ett vitsord för ditt utseende. Och du får det.

Jag känner bara att jag absolut inte vill vara med i den där leken och att det nog inte är bara för att jag är närmare 30 än 15. Det är för att jag är människa och jag vet att en 15-årig Amanda inte heller skulle ha mått bra av att delta i sådana där idiotiska projekt. Jag vill inte ge någon möjligheten att kommentera hur snygg jag är. Och jag vill kanske ännu mindre själv kommentera. Det är ju mina egna kompisar (!) vars utseenden jag plötsligt halvoffentligt (!!!) bedömer.

Jag vill bara krama om alla mina tonårsvänner på facebook och säga att det där är bara dumt och att det aldrig kan göra så mycket gott att det berättigar det onda det gör. Och att utseendet kanske känns vansinnigt viktigt när man är 15 men att de flesta lyckas bra eller mindre bra i livet av helt andra orsaker. Väldigt få klarar sig på hur de ser ut och antagligen ännu färre klarar sig inte på grund av det. Huruvida du är en åtta och en halva eller en nia i dina vänners ögon spelar kanske ingen roll för dig. Men det finns fall där det spelar roll. Tänk på flickan som går omkring och tror att hon är bara en sjua men i hemlighet hoppas att det inte ska vara så och som sedan får veta att hon egentligen bara är en sexa.

Ingen vinner. Alla förlorar. I vissa spel är det så. I de spelen är det dumt att vara med.

Nej, det är inte min brudklänning. Det är bara en av de två klänningar jag spontanköpte när jag en stund på förmiddagen blundade för det faktum att jag ser mest ut som ett mumintroll. Det ska erkännas att glädjen över nya klänningar är större om man kan använda dem. Men om några månader. Och det får räcka så nu.