Varje kväll numera hänger jag aktivt en stund med min bebis. Vårt umgänge går mest ut på att jag ligger och tittar på när babyn bökar omkring inne i min mage och får magen att se ut som ett runt tält under vilket det rör sig några elefanter som ständigt stöter i tältets tak och väggar. Det ser så suspekt ut och jag kan inte komma ihåg att Ingrid skulle ha betett sig på samma sätt. Men jag tycker om de här stunderna.

Vissa sorglösa dagar bara småskrattar jag för mig själv medan vi umgås, jag och den lilla. De dagarna känns det nya livet av någon anledning nästan självklart. Som en stor gåva, jo. Men samtidigt också så naturligt att det blir liksom självklart. Nästan.

Andra dagar blir jag alldeles tagen av det mirakel som ju faktiskt sker. Tänk att en ny människa blir till och att bara ett tunntunt hudlager skiljer mina fingertoppar från det. De dagarna småskrattar jag inte och ingenting alls känns självklart. Jag känner mig bara så oerhört tacksam för att jag får gå igenom det här. När så många andra vill och inte får. När jag minns hur smärtsamt det var att förlora ett liv som aldrig hann börja bete sig som elefanter i tält. När jag kommer ihåg hur mörk och tung förra hösten var.

Ikväll är en av de olika dagstyperna. Mysigt har vi det hur som helst också den här gången, jag och bebin. Och jag ser fram emot att om några månader få mysa på ett mera påtagligt sätt.

Det är något så oerhört mysigt med små barnhuvuden i stora cykelhjälmar.

…och till alla andra som vill läsa om ett exempel på min känslighet.

För någon vecka sedan satt jag och Malin bredvid varandra i en stor sal och klappade i takt till musiken och såg en liten flicka dansa något hip-hop-aktigt (???). Och jag gråter. Den lilla flickan är inte min egen. Visserligen är hon småkusin till min, men jag hade nog gråtit oavsett vem det var. För jag blev så tagen av hur mycket kärlek publiken gav. Hur de visslade, hurrade och applåderade hejvilt och generöst. Och jag tänkte att alla borde få dansa för den publiken.

Och Malin märkte mina tårar och jag lovade att jag skulle berätta om en annan gång då jag gråtit och skämts lite. Men det blev inte av, för dans- och sångnumren avlöste varandra. Och publikens kärlek fortsatte att flöda.

Så jag berättar nu istället.

Den här tårdrypande incidenten inträffade på Ingrids dagsivårfest i slutet av maj. Jag klarar mig utan gråt genom samtliga musiknummer, vilket faktiskt överraskar mig. Men efter sångnumren ska de barn som slutar på dagis och flyttar över till förskolan stå på rad och avtackas. Och den barnträdgårdslärare som haft mest hand om dem stiger fram och i tur och ordning nämner hon barnen vid namn och läser sedan upp en dikt för varje barn som hon skrivit till just det barnet. Varje dikt berättar något om den lilla person som den är tillägnad. Någon har ledaregenskaper, någon är kreativ, någon är omtyckt av de små på dagiset och någon är en konstnär. Och allt går på rim. Och de barn som får höra de dikter som skrivits till just dem växer ett par centimeter inför våra ögon. Förstås.

Och jag gråter. Förstås. Och nu pratar vi tyvärr inte om klädsamma, knappt synliga tårar i ögonvrån utan vi talar om fulgråten. Den som får mig att småhulka. Och jag skäms lite. För det är ju inte mitt barn. Eller ens de barn hon hängt mest med, de är ju ett par år äldre. Så jag sväljer gråten så gott jag bara kan. Men fulgråt är svårsvald och resultatet blir att jag har ont i halsen ännu någon timme efter festen. Tårar som inte får bli till gör ju mera ont än de som får flöda fritt och sedan försvinna.

Så känslig är jag. Så gråtmild är jag. Och ja, jag skäms ibland. Och ibland inte. Men ofta är jag den enda som gråter och då är det svårt att inte tycka att det är lite pinsamt.

Idag har jag:

– hela tiden känt mig lite halv efter den sämsta natten på många, många månader. Den dåliga nattsömnen berodde på inget vis på graviditet och bebis och på alla vis på vår älskade fyraåring som trots nattkrångel är världens härligaste i alla kategorier

– lidit av min avsockring. Det som igår kändes som ett roligt projekt kändes idag bara plågsamt. Är det nu så illa att vara beroende av socker? Egentligen? För åtminstone är det illa att känna sig trött och nedstämd på grund av sockerstrejk

– varit på bio med Fredrik och Ingrid. Det var bra, förutom att 3D-glasögonen var alldeles för stora för Ingrid och föll av henne kanske tjugo gånger under första halvtimmen varefter Fredrik under den återstående timmen satt och höll i hennes glasögon. Så gör bara en riktigt god far

– suttit ensam på ett café och tänkt sorgliga tankar (skyller på tröttheten och sockerabstinens) samt nästan läst ut den tredje boken i augusti

– träffat den person som ska vara min vikarie under mammaledigheten och tänkt att hon kommer att klara det bra och att det känns roligt att få ge över ett jobb som är så bra som mitt

– motionscyklat tio kilometer så här på kvällskvisten och känt hur kraft och energi och livsvilja plötsligt återinträtt i mitt liv

– insett att jag kanske trots allt lider av graviditetsrelaterade humörssvängningar. Igår var jag på moln hela dagen, jag var praktiskt taget ett enda stort moln. Och idag har jag varit låg och nere och sorglig i princip hela tiden

– återfått min tro på det nya systemet vid läggdags. Ingrid har nämligen skött sig galant i en dryg timme nu

Redan kväll två förlorade det nya mutsystemet vid läggdags sin effekt när mottagaren plötsligt meddelade att hon inte längre är intresserad av priset. Aj aj aj. Så vi fortsätter väl med Alfons Åberg-aktigt mycket spring och många ärenden ett par timmar efter läggdags. Å andra sidan början vi vara vana. Det har ju varit så i ett och ett halvt år nu. Med andra ord ungefär lika länge som Ingrid sovit stabilt på nätterna. Vi fick ett par månader i begynnelsen av år 2011 då både läggdags och nattsömn var helt smärtfria, men i regel har nog det sömnrelaterade inte varit Ingrids starkaste gren.

Tack, älskade Fredrik, för våra åtta första år som gifta.

Tack för att jag inte har en aning om vad den där välkända sjuårskrisen är.

Tack för allt det som är bara bara bara vårt.

Tack för att jag varje dag fått påminnas om varför jag valde just dig, du gör det lätt att se.

Tack för att jag aldrig någonsin ens funderat på om gräset kanske är grönare på andra sidan eftersom vår egen gräsmatta ständigt grönskar.

Tack för att du är min allra bästa vän.

Tack för att du älskar mig mest trots att du nog tyvärr är den som ibland får se mitt sämsta jag.

Tack för att du samtidigt får mig att vilja spara också mitt allra bästa jag åt bara dig.

Tack för att du är så olik mig på så många sätt.

Tack för att du är så lik mig på de områden som känns viktiga.

Tack för att du tar hand om mig.

Tack för att jag får ta hand om dig.

Tack för att vi så ofta frågar oss själva och varandra om man får ha det så här bra och för att svaret tydligen fortfarande efter alla dessa år är ja.

Tack för att jag känner mig helt och hållet trygg tillsammans med dig och för att ingenting kan rubba mig så länge jag har oss.

Tack för att det bara blev bättre.Bara.

Tack för att inga ord egentligen räcker till.

Tack för att jag varje dag är lite avundsjuk på mig själv för att just jag fick just dig. Och för att jag ingen dag är avundsjuk på någon annan och tänker att den fick mera än vi.

Tack till dig och mig och oss för de delar vi fixat själva. Tack ännu mer till Honom som i sin gränslösa kärlek tittade ner på oss och tänkte att det där kanske kunde vara något. Han hade rätt. Han visste vad han gjorde. Typiskt Honom. Vi lägger framtiden i Hans hand. Sådär som vi lagt all tid hittills. Vår tretvinnade tråd verkar vara ett vinnande koncept.

Aldrig tänker jag oss för givet. Och samtidigt tänker jag alltid räkna med oss och lita på oss. Nåd är det. Nåd.

Jag älskar dig.

Halsbränna: Nu vet jag vad det är! Den slog till ett par dagar i mitten av juli men försvann lika plötsligt igen. Jag saknar den inte även om den nog är en mild krämpa i jämförelse med mycket annat man kan dra på sig.

Ryggbesvär: Inte det minsta.

Bäckenbesvär: Minst lika lite.

Muskel- och vadkramp: Har kanske två gånger fått sendrag på natten, men det brukar jag kunna få annars också så jag vet inte om det har med graviditeten eller mig själv att göra.

Åderbråck: Nej.

Hemorrojder: Nej.

Nästäppa: Nej.

Urinvägsinfektion: Nej.

Känsligt tandkött: Nej.

Bättre hy och hår: Nej, tyvärr. Fortfarande lutar det snarare åt lite sämre.

Illamående: Nej, men tar det helst ganska lugnt på morgnarna och förmiddagarna. Annars kan jag känna mig orimligt matt.

Ömma bröst: Nå nej.

Viktökning: Har absolut ingen aning. Vägde mig senast för två månader sedan på rådgivningen. Men skulle gissa att det börjar närma sig 10 kg.

Trötthet: Den börjar komma tillbaka nu, den där dödströttheten som var min ständiga följeslagare i början. Jag har inte saknat den. Men den verkar inte bry sig om det.

Upp och ner i humöret: Själv tycker jag att jag är balanserad som bara vad. Jag tycker ju det är viktigt att vara glad och trevlig också när man är höggravid.

Strimmor på magen: Nej.

Putande navel: På väg ditåt men inte där ännu.

Svullnader: En sommarkväll efter fyra timmar i bil i åskväderstryck hade jag svullna fötter, men det är nog allt. Jag som till och med har köpt stora ringar från lindex att ha som ställföreträdande vigselringar sedan har åtminstone inte ännu behövt dem.

Yrsel: Inte mer än vanligt.

Förhöjd kroppstemperatur: Det har jag åtminstone inte lagt märke till.

Blodbrist/järnbrist: Inte som jag lider av.

Sammandragningar: Lite ibland.

Sömnproblem: Jag drömmer vansinnigt mycket och vansinnigt konstigt. Har kanske aldrig haft ett så rikt drömliv och då är det nog inte direkt tråkigt till vardags heller. Men jag har helt slutat dricka åtta gånger per natt och följaktligen också slutat springa på toaletten lika många gånger.

Nytt konstigt matbehov: Nej. Sockerberoendet har nog ingenting med graviditeten att göra och det är det enda märkliga jag lider av. Förutom att jag dricker många liter vatten varje gång och alltid vill ha en vattenflaska med mig. Så minns jag att det var med Ingrid också.

Jag mår jättebra. Verkligen. När folk frågar och jag säger det så brukar de ganska snabbt tillägga något om ”ja, efter omständigheterna” och jag brukar säga att ”nej, också helt utan omständigheterna”. Jag är nog inte gjord för förlossning och inte för de första månaderna av graviditeter. Men så här mera på slutet verkar det faktiskt gå ganska bra.

Vad jag kan älska att den tidiga kvällen var så ljus. Och lika mycket kan jag älska att den sena nu är så mörk. Det finns något så oerhört tillåtande med mörkret, som om allt utanför fönstret viskade åt en att det är okej att sova nu, att inte göra mera.

Av samma orsak kan jag älska dåligt väder, speciellt på sommaren. När regnet smattrar mot tak eller piskar mot fönster tar jag tacksamt emot den viskning som säger att jag på inget sätt måste ta vara på dagen eller passa på att vara ute när vädret bjuder in.

Vi är hemma igen. Och det är underbart. Min avsockring börjar först imorgon. Annars är kanske allt perfekt just nu. Vi har infört ett nytt mutsystem för Ingrid för att få mindre spring efter läggdags och till och med det går hittills bättre än vi vågade hoppas. Mutor är livet! Ibland.

Men bancykling är en mycket skum gren. Till och med för OS.

Det hände sig att vår sista dag i Österbotten såg ut såhär:

Och då var det vackraste med den här dagen ändå osynligt för det fysiska ögat. Det långa och härliga samtalet på verandan med min älskade mamma. På den vackraste plats jag känner till.