Jag och Ingrid åker spårvagn. När spårvagnen stannar för andra gången kliver en grupp dagisbarn ombord. De två kvinnorna i personalen hjälper alla barn att hitta sittplatser och sedan slår de sig ner i närheten av oss. Och så börjar de tala.

Jag har full förståelse för att personalen behöver diskutera barnen på dagiset sinsemellan. Jag har också förståelse för att de ibland kanske behöver diskutera barnens föräldrar sinsemellan. Men jag har absolut noll förståelse för att sådana samtal behöver ske på spårvagnen. När dagisbarnen dessutom sitter i samma vagn. Och när andra människor också sitter där.

Det talades om en familj (vars efternamn nämndes) som i vanliga fall är så sociala och trevliga men som igår var ganska tysta och märkliga. Det talades om att en familj aldrig ger någon gåva till jul medan en annan ger bra grejer. Det talades om en gravid dagismamma (nämndes vems) som är väldigt mycket större än en annan (igen nämndes det vems) ungefär lika gravid dagismamma. Det misstänktes att den här större gravida ”äter väl”. Det hölls med om den saken. Och slogs fast att bebisen kommer att bli stor. Och barnen till båda dessa mammor satt bara några meter bort. Om ens det.

Jag förstår inte. Jag gillar inte. Igen – sakliga, professionella samtal om dagisbarn och ibland också dagisföräldrar är ett måste för att dagisverksamhet ska fungera. Och eftersom vi lever i en fallen värld antar jag att mindre sakliga och helt oprofessionella samtal också förs på alla daghem. Men de kan inte, ska inte, får inte föras på en spårvagn eller annan liknande miljö.

– Mamma, jag kan bara inte sluta tänka på Finlands Lucia.

– Det kan hända att min nedan omnämnda klädliberalism ledde till att Ingrid fick delta i ett lusseuppdrag idag som hon annars inte skulle ha deltagit i. Femåringarna på dagis skulle gå och lussa men en av flickorna var sjuk och en fyraåring fick då hoppa in. Att en av fyraåringarna hade kommit till dagis iklädd luciadress kan ju eventuellt ha vittnat om ett visst intresse. Och som resultat fick Ingrid en trevlig bonusupplevelse denna dag.

– Det kan hända att Ingrid kommer att gå i sin mors fotspår och bli en på gränsen till osunt stor Luciaentusiast. Det stör mig inte, jag skulle gärna dela fascinationen med en familjemedlem. Fredriks ganska svala intresse duger inte. När vi tittade på fst:s direktsända kröning av Finlands Lucia snyftade Ingrid plötsligt till och hennes lilla kropp liksom ryckte. Jag börjar nästan gråta för att hon är så fin, sa Ingrid. Och jag kom ihåg att jag någon gång i min barndom kände precis likadant när jag fick se en stor Lucia.

– Det kan hända att det här är politiskt inkorrekt att säga. Och det är ju verkligen ingen skönhetstävling. Men jag säger det ändå. Hemska saker så otroligt överjordiskt vacker Finlands Lucia är i år.

Och med dessa konstateranden bakom mig ska jag väl småningom kunna lägga Luciadagen 2012 bakom mig. En Luciadag som i sanning levererade.

Vår superharmoniska, superidylliska och superljuva luciamorgon hemma fick ett grymt och plötsligt avbrott kvart över nio då jag och Arvid skulle föra Ingrid till dagis. Jag tror jag vågar säga att jag aldrig mera tänker ta mig fram med ett barn framför mig i vagn och ett annat barn bakom mig i pulka. Vår utfärd kan beskrivas bara med riktigt destruktiva termer. Jag visste faktiskt inte om jag skulle skratta eller gråta men lyckades mot förmodan skratta och tänkte att det kanske är mera klädsamt. Och mindre traumatiserande för Ingrid.

Om du råkar veta hur man i det här polarvädret ska ta sig fram med en liten bebis och en lat fyraåring så är det ungefär precis exakt nu du ska säga till. Om du råkar veta om det är så att Helsingfors stads vägförvaltning hatar småbarnsfamiljer och vad det beror på så kan du svara på den frågan också.

Och angående luciaklänningen… Ingrid fick faktiskt gå till dagis i luciaklänning. Jag tyckte till och med att det kändes rimligt. Min liberalism när det kommer till hennes kläder var ju på gränsen redan innan, men det här är nog en toppnotering. Eller bottennotering. Helt beroende på hur man ser på saken.

Jag och Arvid besökte rådgivningen idag. På programmet idag fanns traditionsenlig vägning och mätning. Och den något mindre traditionsenliga genomgången av frågorna om hur jag som mor mår nu såhär en tid efter förlossningen. Och efter den genomgången är jag faktiskt lite rädd att jag ska bli påtvingad vård.

För de kan ju inte ha trott på mig när jag berättade om hur lycklig jag är, hur bra jag mår och hur lätt, smärtfri, smidig och underbar vår första tid med Arvid har varit. Varningsklockorna måste ha ringt på högvarv. Jag måste ha låtit som en djupt deprimerad kvinna i förnekelse. Men det här är vår sanning. Vår hela sanning. Hur någon annans sanning hade sett ut i samma situation vet jag inte. Allt är ju relativt.

Och det är ju just det som är grejen – att det är relativt. Att vi förstås jämför med vår första bebisupplevelse och att den här är annorlunda på alla tänkbara sätt. Att vi därför inte kan vara annat än ödmjuk tacksamma och otroligt förundrade och att vi kanske således är lite blinda för allt det som inte är bara lätt, smärtfritt, smidigt och underbart.

På inget sätt tog vi det här för givet. På absolut inget sätt.

Jag älskar att Ingrid ritar, målar och skapar. Avsky är ett starkt ord, men jag tror ändå jag måste använda just det ordet för att beskriva mitt förhållande till att bevara resultaten av hennes kreativa skapande. Tills jag insåg att jag slipper det om jag fotar konstverken och bevarar bara fotona.

Här får ni se en bild på Ingrid själv, hennes far och hennes bror.

Och ja, jag gör allt jag kan för undvika att fundera på varför jag inte är med på bilden.