Promenader med en vaken Arv.

För en dryg vecka sedan la jag upp en bild på facebook. Bilden är från Arvids dop på honom själv, hans föräldrar, hans morföräldrar och farföräldrar. 2 personer gillade. (Tack, Ville och Elina!)

Igår taggade jag bilden så att den kopplades till mina föräldrar. Och nu gillar 50 personer bilden. Två av dem är mina facebook-vänner och resten är mina föräldrars.

Är det någon annan än jag som har märkt att våra föräldrars generation tar över facebook? Att deras engagemang där är enormt. Att de gillar och kommenterar betydligt friskare än vi själva? Att deras statusuppdateringar är fler? Eller är det bara mina föräldrar som har aktiva fb-vänner?

I januari 2007 (hjälp, tänk att det är så länge sedan!) var jag och min dåvarande flock på mediespråk i Vasa. Min flock bestod just då av åtta andra journalistikstuderande vid Åbo Akademi.

Seminariet i själv var ren njutning. Jag sög åt mig kunskap och insikter. Visste att det vad det här jag ville göra, det här jag var född för att göra. Älskade varje sekund. För att inte tala om varje smakbit, maten var brutalt god. Festen var så bra att jag till och med minns vad jag hade på mig. Allt var gott.

Men. Det låg en tyngd i mitt unga hjärta. Bekymmerslösheten var inte allena rådande.

Mitt första mediestudieår var det dittills roligaste, intensivaste, bästa, lärorikaste och mest spännande under hela min studietid. Men mitt i allt det där var det också det mest stressiga. Inte för att dagarna var outhärdligt långa eller för att uppgifterna krävde orimligt mycket. Men för att den stora konkurrensen hela tiden fanns där i bakgrunden.

Jag vet faktiskt inte om det var någon lärare som upplyste oss om den eller om vi själva anade oss till den. Eller om vi läst om den i tidningen. Eller hört rykten om den av äldre studerande. Hur det än var visste jag på det där seminariet i januari 2007 att jag antagligen inte skulle få ett jobb. Och absolut aldrig någonsin ett fast jobb. Jag tror att de andra i flocken tog det mera lättsamt (rätta mig om jag har fel) men jag som känslig och dramatisk individ tyckte att det fanns en press där. En press som jag absolut inte bara hatade, men en press som definitivt påverkade min sinnesfrid.

I januari ska ju sommarjobb småningom sökas och konkurrensen om dem var förstås påtaglig kring mediespråk 2007. Den var på inget sätt inbillad när nio personer bosatta i Vasa vill ha sommarjobb i den finlandssvenska medievärlden.

Vad jag nu skulle säga till mig själv för sex år sedan idag?

Du är inte sämre imorgon än idag även om du imorgon får veta att du inte får sommarjobbet du helst vill ha.

Och att nästan alla i min flock idag faktiskt jobbar med journalistik eller information. Förutom den där ena kufen som återgick till sin A-plan och blev modersmålslärare istället. Och vi var ingen magisk årskurs. Vad vi själva än trodde.

Och så skulle jag bedyra att det som en av våra lärare sa en gång är sant; i den här branschen finns det alltid jobb för bra människor.

Älska att Ingrid använder uttrycket kissa ihjäl sig.

Och mannen som insett att den som har fötter aldrig är riktigt ensam.

Är du helt ointresserad av mina barns hudproblem är det nu du ska sluta läsa. Är du däremot väldigt intresserad av hudproblem och/eller det mesta som rör mitt liv är det nu du ska fortsätta läsa. Är du insatt i allergier hos små barn finns en fråga på slutet som du förhoppningsvis kan besvara.

Det finns inte speciellt många fördelar med att vara förälder till barn med taskig hud. Men en positiv sak är att vi har en ganska imponerande samling salvor hemma. Så fort någon säger eller skriver eller antyder att en salva är bra så måste jag bara ha den. Och salvor köper jag faktiskt, till skillnad från egentligen allt annat, med enormt gott samvete.

Efter att Arvids stackars mage plötsligt och ondskefullt blev täckt av utslag i söndags letade jag i en av medicinlådorna fram en tidigare icke-testad kortisonfri salva. Den fick han sedan stifta bekantskap med i måndags. Och redan i tisdags var utslagen av betydligt mildare art. Och i onsdags ännu mildare. Och idag syns de bara för att jag vet att de finns. Så nu lever vi plötsligt i en positiv backe där huden ser lite bättre ut för varje dag som går.

Jag andas liksom lättare igen. Lever inte i en lika mörk skugga. Avgrunden är inte längre lika påtagligt närvarande. Solen skiner på ett annat sätt. Vilken kan tänkas bero också på att den faktiskt gör det. Hur som helst känns allt lite roligare idag än i början av veckan.

Nu har jag dessutom ätit mjölkprodukter som vanligt sedan i tisdags. Och hittills har Arvid inte reagerat med vare sig hud, mage, sömn eller humör. Är det någon av er som råkar veta hur länge vi ska vara beredda på reaktion? Efter hur många dagar kan vi räkna med att han inte är allergisk mot mjölkprotein?

Ord man mindre gärna hör från det rum där bebisen på tre månader tillbringar tid på tumanhand med systern:
– Mamma, mamma! Arvid sitter helt själv!

For this child I prayed; and the LORD hath given me my petition which I asked of him.

1 Sam. 1:27

Tack, Catharina!

Peppe undrade hur många böcker hennes läsare läste förra året. Fint att hon frågade så jag fick orsak att kolla. Jag tog fram min läsdagbok (nog har väl alla en sådan?) och räknade ut att jag läste 88 böcker under år 2012.