Hur jag firar jämställdhetsdagen? Genom att komma ihåg att det är exakt nio år sedan jag sa ett ja som kom att påverka resten av mitt liv. Tänk att vi förlovade oss på jämställdhetsdagen. Och tänk att jag aldrig för insett det.

I höstas fick glädjen att ha Eva-Lina och Benj inneboende hos oss en vecka. När man delar liv med sina vänner diskuterar man ibland sådant som man inte annars diskuterar. För oss blev det bland annat äckelansvar och utgående från det har vi en tes.

I både deras och vårt äktenskap är det nämligen så att den ena är betydligt mer benägen att föreslå städning, har alltså ett större behov av renhet och fräschör i hemmiljön. I både deras och vårt äktenskap är det också så att den andra, den mindre städförslagsbenägna, fungerar som familjens äckelansvariga. Det här betyder till exempel att rensa avlopp och skrapa hårstrån ur golvsilen. I vår familj betyder det också att ta hand om matvaror i kylskåpet som inte längre påminner om mat.

Stämmer tesen? Har er familj också en äckelansvarig? Och är det i så fall den som är mindre mån om ordning och reda?

Vad det här inlägget har med dagens sallad att göra vill Fredrik inte veta.

En av mina kloka småsystrar brukar tala om att vi ska tolka andra människor generöst, för deras skull och också för vår egen. Ibland är det lätt och ibland är det svårt. Jag tycker det är svårt varje gång någon upplyser mig om att det är för stor åldersskillnad mellan våra barn för att de ska kunna ha någon glädje av varandra.

Varför säger någon så? Jag försöker vara generös i min tolkning men hur jag än försöker vända och vrida på orden har jag svårt att se att det är bara i kärlek och välvilja till mig som orden sägs.

är ibland att tillbringa helgen på kyrklig ledarskapsutbildning. Att kunna ordet kaul när man är 1,5 år och att vara med på femte upplagan av utbildningen redan när man är fyra. Att ha föräldrar som ofta väljer det roliga framom det lätta. Att få vara med, att kanske vara tvungen att vara med. Att växa upp med lägerliv.

Ja, detta med lägerliv är något så självklart för Ingrid. Grovt (men i underkant) har hon redan närmare hundra lägerdygn på sitt konto. Och det ser inte bättre ut för Arvids del.

Å andra sidan; kan det vara bättre? Något av det första jag minns är trapporna på lägergården Alskat, rampen bredvid. Stenplattorna som band ihop byggmed varandra. Mina små ivriga fötter där. Pirret, människorna, måltiderna. Lägret.

Senare Fiskartorp. Vexala. Pörkenäs. Numera Lekholmen, Björkebo, Lärkkulla. Och; Pieksämäki. Alltid tillbaka. Alltid med glädje.

Min mamma brukar kalla sig själv lägerhäst. Mina barn är lägerföl.

Vi har egentligen ingen familjebil om man med familjebil menar en farmare med stort bagageutrymme. Likväl lyckades vår tappra ford transportera följande ting till Karis igår:

– mig
– Fredrik
– Ingrid
– Arvid
– en resesäng
– en rejäl barnvagn (verkligen ingen modern sak som ryms i fickan)
– två barnmadrasser
– tre sportväskor (varav två var välfyllda och en ganska ödmjukt fylld)
– ett täcke
– en plastpåse med löparens träningskläder
– en plastpåse med teknik
– en ryggsäck
– Fredriks man bag

Helt galet. Och alla hade säkerhetsbälte och ingen satt på eller under något föremål.

Trots det kan nog tanken på en rymligare bil kännas lockande just sådana gånger. Å andra sidan är jag starkt emot att skaffa en ny bil före behovet är verkligt akut.

Denna dag var och är ett hån mot vår vi-lever-ett-så-skönt-och-stressfritt-livinställning. Ha! sa den här dagen och små- eller rentav storskrattade oss rakt i ansiktet. Vi blev besegrade av idag. Må morgondagen bli besegrad av oss.

Men visst fanns det en stund av frid och glädje. Stunden med vår gudson. Och stunden därpå när också hans mor var med. Vi njöt förstås mest av sällskapet, men det ska erkännas att vi också sög i oss ytor (det har vi inte för mycket av nu), diskmaskin och att kunna öppna toalettdörren utan att den krockar i en barnsäng i tamburen. Det ska erkännas denna dag då vi firar tre veckor i vårt tillfälliga hem.

Kommer du ihåg att du är bräcklig, när du skyndsamt springer från ett ställe till ett annat, som om tiden aldrig riktigt räckte till, eller när du mödolöst stiger på en buss en alldeles vanlig dag, obekymrad? I din vardag, kommer du ihåg hur lätt du går sönder, tar slut?

Frågar sig huvudpersonen i den roman jag läser nu. Svulten av Hannele Mikaela Taivassalo.

Och jag kan svara henne. Ja. Ja. Ja. Jag kommer ihåg att jag är bräcklig, hur lätt jag går sönder, tar slut.

Jag är inte rädd för min dödlighet, men jag lever med den varje dag. I vissa perioder har jag önskat slippa min medvetenhet om den, men å andra sidan vilar så mycket av min tacksamhet i just det att jag inte helt kallt räknar med och bara tar för hivet. Och tacksamheten vill jag ha högren det mesta.

Varje dag vet jag det. Varje. Men vissa dagar får jag erfara det på ett alldeles unikt sätt, att få vara älskad av honom är det kanske allra allra finaste jag fått. Jag har sagt det förr, säger det nu och kommer att säga det igen, att just Fredrik valde just mig övergår mitt förstånd. På ett positivt sätt.

Man lär så länge man lever. För några dagar sedan lärde jag mig att man kan ha illrar som husdjur när jag mötte en i koppel i trapphuset på väg till bussen. Jag blev så paff av att stöta på en slank varelse med råttansikte i trappan att jag glömde hälsa på den person som vandrade omkring med djuret. Är jag den enda som inte visste att man kan älska en iller?

Redan klockan 21.15 sov båda barnen. Det kan mycket väl hända att det kanske aldrig tidigare har hänt. Och hur mycket jag än älskar dem så är det väldigt skönt när de sover. Så är de väldigt sköna också när de sover.