Det var en morgon för några veckor sedan. Klockan är halv nio och jag ska vara på jobbet en timme och femton minuter senare. Vårt tillfälliga hem är knappa fem kilometer bort och att starta hemifrån 75 minuter tidigare känns absurt, att dessutom morgonstressa trots det tidsintervallet är inte bättre.

Men jag och den lilla vars hand jag håller hårt när vi småspringer till busshållplatsen ska hinna via dagis först. Och vi ska hinna missa en buss (det händer mig oftare än sällan) och en buss ska hinna missa oss (bussar ber inte om ursäkt om de kör iväg från hållplatsen två minuter innan det är meningen att de ska göra det). Och jag måste reservera tid också för att det som egentligen aldrig händer plötsligt kan hända, att den stora själen med den lilla handen plötsligt får för sig att hon vill vara med mig hellre än på dagis. För aldrig vill jag rusa iväg när hon känner så. Alla de tre-fyra gånger det hänt under hennes snart fyra år på dagis har jag hunnit ta av mig skor och jacka och gett henne tid att komma in i gemenskapen. Känna glädje över den dag hon har framför sig. Så vill jag ha det, lika mycket för min egen skull som för hennes.

Därför rusar vi trots att klockan bara är halv nio och det ännu är en timme och femton minuter tills jag ska vara på jobbet några få kilometer bort.

Och den buss jag hade hoppats att vi skulle hinna med har redan åkt. Så vi får vänta nio minuter. Minst.

Där står vi. Det är slutet av mars men temperaturmässigt kunde det precis lika gärna vara en tidig januarimorgon. Vintern visar ingen nåd. Vi står på Mannerheimvägen. Den lilla fryser, trots ett lager ylle under halaren. Jag försöker vara käck och uppmuntrar henne att hoppa på stället och vifta med amarna för att hålla värmen. Bilar susar förbi, andra människor kommer skyndande mot vår hållplats och hinner med sina bussar. Människor springer. Tempot är högt. Alla har bråttom. Och vi känner ingen av dem. Trots att vi stått här varenda morgon i en dryg månad känner vi inte ens igen ett enda ansikte.

Och när jag ser hur den lilla tappert lyfter sina armar mot skyn och aktiverar sina små ben den stora latheten till trots, när vi inte ens kan föra ett kvalitativt samtal för att trafiken överröstar både hennes och min egen stämma tänker jag att vi nog inte bor här för hennes skull.

Inte vet jag om det är jag som idylliserar, men nog känns en barndom på en mindre ort lite mera barntillvänlig. Lite mindre stressig och med lite fler bekanta ansikten i stadsbilden, sådant tror jag ju att barn mår bra av. Lite mindre asfalt, lite mera skog och gräs. Jag vill så gärna att affärsbiträdet ska ha ett namn i mina barns värld, att de får lära sig att vi människor behöver varandra. Att de får ha fritidsintressen i heterogena grupper eftersom det inte finns konstsim för flickor födda -08 som föredrar turkosa framom klargula tävlingsdräkter.

Rätt ofta är det som om välmående storstadsbarn lyfts fram som välmående trots sin omgivning, inte tack vare den. Så enkelt kan det väl ändå inte vara? Det måste väl finnas fördelar med storstadstillvaro också för barn? Eller? Vad tror du? Är det alltid bäst för barn att få växa upp i mindre samhällen?

Vid något tillfälle igår mådde jag så uselt att jag bad Fredrik beskriva mitt friska jag.
– Du brukar tycka om livet och vara glad, sa Fredrik.
I rådande stund gjorde jag det inte.

Min förkylning mår inte som den gjorde igår. Min näsa går nästan att räkna med (har snutit mig bara fyra gånger under timmen som gått) och min temperatur känns stabil. Däremot har min halssjuka tagit sjumilakliv i helt fel riktning och vi kan också välkomna hostan i vår gemenskap.

Att vara sjuk är aldrig roligt. Att vara sjuk i en etta och en halva på trettio kvadrat med två typer på under fem… är en annan sak. En sämre sak.

Som bloggare blir jag lite konfunderad när blogginläggg med något/några år på nacken plötsligt dyker upp som nya.

Ja, det var bara det.

Och det är inte minus tjugo idag. Tror jag. Vad vet en sjukling?

Att jag igår klagade på uteblivna springturer känns idag som ett skämt. Hela jag är en hälsomässig nerförsbacke. Jag somnade tio igår men vaknade vid midnatt och låg vaken till kvart över fyra. Det blev fyra nattliga timmar med feberyra och kall- och varmsvettningar om vartannat. Ibland hade jag för varmt om jag hade underkläder och ibland hackade jag tänder av kyla i fleecetröja och yllesockor.

Usch. Idag lever jag på näsdukar och varma drycker och vilopauser. Och tänker – igen en gång – att hälsa aldrig är överskattat.

Som skattebetalare blir jag lite störd på tonåringar med öppen jacka i minus tjugo.

Ja, det var bara det.

Jag har egentligen ett bra flow med min träning just nu. I min värld innebär det att jag springer ungefär fem kilometer tre gånger i veckan utan att känna att jag förgås. Men. I förrgår vaknade jag med en vagt ond hals. Igår var vagheten försvunnen och ondskan ett faktum. Idag på morgonen började också min näsa protestera, under dagen fick jag snyta mig var och varannan minut och i skrivande stund är jag ett skämt av snor och elände. Näsan är paradoxalt nog både väldigt stockad och väldigt rinnig och jag kan inte för mitt liv komma ihåg hur det kändes att andas som om andning var något naturligt.

Synd och skam. Samtidigt som det ju är i-lands så det förslår. Jag ligger ju faktiskt nerbäddad i den skönaste av sängar bredvid den skönaste av fyraåringar med en skaplig bok. Morgondagen innehåller inga måsten alls, övermorgondagen nästan inga. Så väldigt lite har jag att klaga på.

Samtidigt skulle det nog vara skönt att kunna dra ett djupt andetag och slippa locken för öronen.

Jag arbetar för brödfödan, jag tar bussen hem sedan. Jag ammar mitt barn, jag städar lägenheten tillsammans med min man. Jag tar familjen med mig på fredagsmiddag på den hamburgerrestaurang som ligger närmast. Jag handlar flera olika sorters chips och glass i närbutiken. Jag bänkar mig framför teven och Let’s dance. Och jag tänker att finkulturen får ha det, att jag är white trash så det förslår och att jag på något plan bara älskar det.

Och att det faktiskt finns större dödssynder än att vara white trash.

Ibland förstår jag mig ännu mindre än vanligt på den här världen och de värderingar som råder i den. Jag kan tycka att vi ser så märkliga saker som människors största problem. Det är som om sunkighet skulle anses vara en värre egenskap än själviskhet, girighet och falskhet. Hur blev det så?

Hon är bra på mycket, kvinnan i mitt liv. Men inte på att gå. Ni har hört det förr och ni lär höra det igen. Hon är inte bra på att gå. För att underlätta har vi sedan några dagar tillbaka skapat berättelser tillsammans medan vi vandrar till och från bussen.

– Mamma, du får hitta på första meningen för du hittar alltid på så bra i början, säger hon idag.

– Okej. Det var en gång en stor, brun häst som hette…

– Markus. Och han var en fin häst som alla tyckte om. Alla hästflickor i stallet tyckte så mycket om honom.

– Men… (Jag försöker lära Ingrid redan nu att alla goda berättelser har ett men, att det alltid finns en konflikt)

– Det var bara hans fru och barn som inte tyckte om honom. För han var en dålig pappahäst som aldrig lagade mat och städade. Han var som ett barn som bara gnällde och ville att andra skulle hjälpa honom med allt möjligt. Och mamman och barnen orkade inte med det.

—-

Jag kommer inte ihåg upplösningen. Men jag älskade och älskar fortfarande inledningen. Vilket bra problem! Ser ni det framför er? Den stora bruna hingsten som vinner alla stallflickors gunst men hemma beter sig som en bortskämd snorunge? Jag ser och jag roas.

Och jag kan inte för mitt liv förstå hur min fyraåring, som är välsignad med den bästa och mest aktiva av pappor, har kommit på en sådan konflikt.